Från trasigt till helt - mitt 2016

Har ju pratat om det här med klyschor förut, ni vet carpe diem, just do it, keep going, yada yada yada. Alla de där uttrycken som vi hatar att älska, eller snarare älskar att hata? När jag tänker på det förra året kan jag trots detta inte få upp något annat än den där klycshan: För var dag som går händer ingenting men när man blickar tillbaka har allt förändrats. 
 
Jag avslutade 2015 med ett uppbrott med min dåvarande pojkvän och inledde 2016 med hjärtesorg. Första månaderna var väldigt turbulenta; som det blir när man förlorar någon som varit den närmsta för en under väldigt lång tid. Det gick mellan hopp och förtvivlan, till ren utmattning, varpå jag valde att trycka på stopp - stänga av. Kommande månader fortsatte i någon slags tung dimma och följdes av andra typer av uppbrott både från personer, men så småningom även från den vardag jag inprincip alltid levt i.
 
Runt maj hade det mesta ljusnat. Jag hade knytit nya band till andra personer, det var varmt och schemat var fullspäckat med studentaktiviteter. Eftersom jag hade lyckats stänga av min tankeverksamhet och pausat mina jobbiga känslor så lyckades jag istället vara konstant lycklig och levnadsglad - mer än jag varit på väldigt väldigt länge. Sen kom sommaren, med jobb, andra vanor, mycket vänner och fortfarande mycket glädje och livet kändes väldigt bra. Sommaren avslutades med en käsnla av lugn. Både ångesten liksom den sockerdricksbubbliga lyckan hade lagt sig och jag hade hamnat i någon form av normalläge. 
 
Så kom beskedet. Jag var antagen till psykologprogrammet i Göteborg. Jag hade lyckats. Lyckats uppfylla min dröm, den jag kämpat för så länge, den som gjort att jag orkat plugga när jag egentligen inte orkat, den som gjorde att mördan skulle vara värd. Det jag inte förstod då var att detta bara var början. 
 
I augusti skrev jag på kontrakt och snart började jag flytta mitt pick och pack. Jag träffade min kurskamrater som inprincip alla kom från Göteborg vilket gjorde det något svårare att få nya vänner fort, jag hade energikrävande nollning, cyklade 2 timmar istället för 40 eftersom jag inte hittade, överpluggade till oseriösa hemtentor, var rätt dålig på att skapa egna vanor, saknade att kunna åka till mina vänner på en kvart och var ständigt utmattad av nya intryck. Det var mycket. Enormt mycket. Aldrig ångestfyllt utan mer en skräckblandad förtjusning. 
 
Men tro det eller ej, bitarna föll långsamt men säkert på plats. Jag klickade med en bunt underbara personer, lärde mig lokaltrafiken; så som vilken spårvagn en lättast tar till skolan och att det går snabbast att ta bussen till Centralen. Jag började förstå hur de olika stadsdelarna flöt samman och var man lättast handlade sin mat, så småningom lärde jag mig hur man lägger upp plugget och vilka promenadstråk som var roliga att gå. Men vad som framför allt har förändrats och blivt hundra gånger bättre det är jag själv. 
 
Den person vars lycka var beroende av andra, som aldrig förstod att hon kunde duga, som ständigt hade ångest, som alltid anpassade sig och gjorde saker för andras skull, som grävde ner sig i det gamla så mycket att hon glömde bort att titta sig omkring och intressera sig för de och det som fanns i nuet, hon som grät sig till sömns och hon som gick under av tanken på att förlora någon - hon är ett minne blott. 
 
Jag är verkligen inte lycklig jämt, jag kan ha ångest och ha dagar då jag och allt känns skit. Men idag kan jag även gråta när det känns så, jag vågar känna vilket jag inte gjorde för ett halvår sedan och för mig är det en vinst. En vinst att inte längre stänga allt ute, att kunna leva med att allt är skit utan att gå under av känslan. För att våga känna innebär även känslor åt andra hållet. Jag kan bli rörd och jag kan skratta på ett sätt som jag inte gjort på åratal, på ett sätt som även det kan få tårarna att rinna och magen att krampa. 
 
Jag är så oerhört stark idag om man jämför med slutet av 2015 och början av 2016. Och idag är jag glad att de där jobbiga sakerna hände, för idag är det min största vinst. Idag behöver jag nämligen ingen annan. Jag älskar de jag har runt omkring mig, de ger mig så oerhört mycket, min familj och mina vänner är det viktigaste i mitt liv! Men det är inget osunt beroende - jag klarar även av att vara själv och dit trodde jag aldrig att jag skulle nå. Idag älskar jag mig själv. Idag är jag på många sätt den person jag vill vara. Och även om jag inte alltid är hundra procent säker på min identitet, vad jag verkligen vill göra och hur jag vill uttrycka mig själv så har jag en stabil kärna -  en stabil grund jag länge saknat.
 
Jag kommer alltid vilja förändras. Det hoppas jag att alla andra också vill, för det är ju enda sättet vi kan bli bättre. Och det vill jag bli, mitt bästa jag. Men idag behöver jag ingen annan för att jag ska känna mig bra eller någon annan för att trösta mig. Jag vet att även detta kan vara problematiskt - självständigheten, för jag är medveten om att denna även grundar sig i en rädsla för närhet och svårigheter till tillit och det är något jag såklart måste jobba på. Men just nu är det självständig och stark jag behöver få vara ett tag, jag behöver få vara min egna närmsta hand, min egna partner och min egna bästa vän. För vet ni vad? Jag är, liksom alla, värd att må bra. 
 
Tack 2016 - du var tamejfan kontrasternas år!

När livet delar ut käftsmällar som får en att inse

Det är konstigt det där, konstigt att man aldrig kan förstå den verkliga innebörden av saker och ting. Att det är först när allt kommer till sin spets som man förstår vad som verkligen betyder någonting här i världen.
 
Just nu sitter jag och skriver på ett fördjupningsarbete och jag ligger långt efter i tidsplanen, så långt efter att min handledare menade på att det ju går att vänta och göra arbetet nästa år istället. I vanliga fall hade jag känt ångest över det här, i vanliga fall hade jag kanske närpå haft panik, i vanliga fall hade den här grejen känts stor. Men nu är inte i vanliga fall, för nu känns det här som den minsta, mest meningslösa grejen i hela vida världen.
 
Så jag sitter här lugn och tänker att det får gå som det går, för detta betyder ändå ingenting. Och det är konstigt att man inte inser det i vanliga fall utan att man inser först när havet stormar, vissa båtar sjunker och andra läcker in. 
 
Jag vill aldrig någonsin må dåligt över små saker igen, jag vill aldrig någonsin klaga på saker utan att sätta dem i ett bredare perspektiv. Jag vill alltid vara tacksam. Tacksam för att jag fötts in i just detta liv. Tacksam för mina nära och kära runt omkring mig, som jag älskar så mycket att deras smärta är min smärta.
 
Snälla ni, fokusera på det viktiga här i livet, titta er omkring och se vad ni har som betyder något och lägg all er energi där, för när livet kommer till sin spets är det och de vi älskar det enda viktiga, det enda vi önskar att vi hade sett, det enda vi aldrig ville förlora. 

Naken inför ett publikhav

Genom att vara i ett sammanhang där ingen längre vet något om en, om hur man varit, vad man varit med om, vilket roll man haft; ingenting, så har jag fått så många nya perspektiv på så många saker; och framförallt en helt annan syn på mig själv.
 
Jag inser mer och mer för varje dag som går att jag identifierat mig med allt det som varit, med allt det som andra har sagt till mig att jag är och att jag i och med detta inte har en jävla aning om mitt eget själv. Jag har verkligen insett att jag inte har blekaste aning om vem jag är utan andras föreställning om mig, ingen aning om vad jag vill eller vad jag skulle göra om ingen skulle betrakta mig. Jag skäms över att erkänna att allt jag gör är för alla andras skull, att allt jag någonsin gjort har varit för åskådarna. Jag har ständigt haft en strävan om att jag måste bevisa saker för andra. Bevisa att jag kan, att jag är självständig och stark. Det är varit min eviga kamp.
 
På grund av min prestationsångest har jag extremt svårt för att göra saker jag tycker är roligt, för det roliga försvinner alltid med prestationen. När jag tänker på att fota, tänker jag att bilderna måste visas. Det roliga med att träna försvinner med pressen att visa att man är sund och duktig inför andra. Det roliga med att skriva försvinner med pressen på att få orden att vackert valsa in i varandra. Allt jag gör och allt jag vill exicterar inte utan tanken på andra, utan tanken på åskådarna.
 
Ponera att jag hade blivit neddumpad på en likadan planet som denna, men utan en enda annan människa runt omrking mig; jag har ingen aning om vad jag hade ansett om något då. För jag kan inte skilja på vad jag tycker är kul och på vad som görs enbart för att bevisa för mig själv och för andra att jag är bra. Och det känns så sjukt jävla sorgligt, patetiskt och pinsamt att erkänna detta. Erkänna att den starka, självständiga och opåverkade individ man velat gestalta sig som endast är en bluff. Att jag egentligen bara är en vilsen ung kvinna som hela tiden är på jakt efter att bli sedd.
 
Jag lever med en ständig besvikelse på mig själv för att jag inte kan ta tag i allt det jag vill eller snarare allt det jag tror mig vilja men problemet till varför jag inte gör alla de där grejerna och anledningarna till varför jag blir handlingsförlamad grundar sig kanske i att jag inte alls vill göra de sakerna egentligen. Snarare kanske det grundar sig i att jag genom händelser i livet har mist min inre kärna av vad som är jag och vad jag vill göra; vilka val jag vill ta och vad jag vill omringa mig med. Och desto mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det är så hela livet är, alla föreställningar man har om hur livet ska vara är ju format av den kontext vi befinner oss i.
 
Det finns så tydliga och starkt befästa strukturer om hur ett liv ska vara. I det samhälle vi lever i så ska vi hela tiden sträva efter att bli någonting. Om vi inte lyckas kamma hem skyhöga betyg, en "fin" utbildning, partner, hus och barn, så ska vi åtminstone vara riktigt jävla grymma på någonting. Vi ska imponera. Det är väl inte konstigt att man går och känner sig dålig i en värld som är uppbyggd på prestation, på tanken om att vi måste bevisa för alla andra att vi kan något. Det är  få av oss som gör saker utan att visa upp det för andra på ett eller annat sätt, men de som är sådana är jag djupt imponerad och inspirerad av. De som gör saker dem älskar enbart för deras egen skull, utan att någonsin visa upp det för någon annan, för det är inte det som är viktigt; det viktga är att individen själv tycker det är kul och njuter av det i sin ensamhet.
 
Jag önskar jag var så, önskar jag var opåverkad av min omgivning, men jag börjar bara känna mig mer och mer blottad inför mig själv. Blottad med insikten om att jag inte är någon utan alla som är runt omkring mig och antagligen kommer jag aldrig helt och fullt bli någon utan min omgivning. Jag kommer alltid på något sätt vara granskad och dömd. Och det gör ju ingenting egentligen. Vad som blir problemet i det hela är ju att jag alltid har det i åtanke. De andra.
 
Det stör mig att jag på något sätt känner att saker inte spelar någon roll om det bara är jag som kommer se det, det gör mig frustrerad att jag känner att jag måste bli bra på saker, det gör mig arg att jag känner att livet är oviktigt om man inte lyckas göra något vettigt med det och det äcklar mig att det jag anser vara viktigt är kopplat med prestation; att göra något bra, vara duktig.
 
För var dag som går så uppfattar jag att jag känner mig själv mindre och mindre. Vem är jag och vad är jag enbart för att jag tror att andra vill att jag ska vara så? Jag känner mig naken inför ett publikhav, avslöjad. Och på samma sätt klär jag av mig här också, tillåter mig själv att skriva den bistra sanningen, utan att linda in det i metaforer och liknelser. 

Från något litet till något stort

 
Det är nåt visst med att titta på något ovanifrån, att inte vara i det, utan bara granska på håll. Se gulgröna trädtoppar, hustak och rullande spårvagnar ur ett annat perspektiv. Se det annars livliga Liseberg ligga tyst och öde. Höra staden gemensamt brusa, flyta samman, bilda enhet. 
Jag vill alltid vara ovanför; vill alltid granska livet från en högre höjd. Vara del av ett annat perspektiv. 
 

En ny tid

Det är en sådan där tid då man borde skriva mer än någonsin, så verkligen inget minne och ingen känsla går förlorad från ens minnesbank. Men jag antar att det är såhär det är och kommer vara när livet ger en lite för mycket av det goda; att man inte hinner det där man borde. 
 
Men jag bor alltså i en ny stad nu, nya områden, i en ny bostad, i ett nytt sammanhang, ny skola och bland nya människor. För första gången i ens liv är verkligen allt nytt och främmande, vilket jag inte tror man får uppleva så många ggr i ens liv. Det är läskigt, läskigt att kasta sig ut i allt det där nya, men också det mest underbara jag har gjort.  Jag lever min dröm just nu.
Ja, hör bara. De orden smakar så sjukt bra. Helt plötsligt är det som om allt negativt som tidigare varit i mitt liv bara raderats ut, blivit totalt betydelselöst.
 
För jag har kommit dit jag vill och jag behöver aldrig mer vända mig om igen, jag kan välja nu, skapa det liv och den framtid jag önskar, oberoende av någon eller något annat. Har äntligen insett det, att jag själv kan styra, det är jag som väljer och jag som avgör, det är fint. Fint med nystarter. 
 
Något annat som är fint är alla dessa underbara fascinerande människorna som kommer i ens väg. Det är så spännande att inte veta någonting om människor, utan veta att man har en hel uppsjö av saker att upptäcka, intressera sig för och vara nyfiken på. Och gud vad jag är nyfiken, nyfiken på vad alla dessa människor har för livshistoria, egenskaper, egenheter, erfarenheter och intressen. Pirrar i hela kroppen på mig vid tanken på att långsamt få bilda sig en uppfattning om alla dessa. Härifrån har jag ingen aning om vad som kommer hända i mitt liv, vilka människor som kommer komma i min väg, vart min väg överhuvudtaget kommer leda, vad jag kommer göra och upptäcka. Extremt spännande.
 
Vilken underbar tid vi lever i hörreni. 

En text som aldrig publicerades

Oj oj oj, så kom livet och bara sprang rakt in i en där några veckor av tiden, istället för stress, måsten, vardag och vanlighet blev livet uppfyllt av allt det där man vill, fast intryckt på loppet av två veckor. Jag och mina underbara vänner + en bunt av andra människor från min skola drog till Ayia Napa, kom hem och kastades in i studentveckan. Spritbrännboll, bal, ölkubb, utspring, mycket vätska, lite sömn, mycket människor, många skratt, ingen tidsuppfattning, absolut inga vanor. Jag har aldrig känt mig så frånvarande och på samma gång så närvarande i mitt liv tidigare. Man släppte allt, levde i en bubbla, i ett eget litet lyckorus kominerad men ångestkramp, Det tog några veckor för allt att lägga sig, man gick liksom på spinn fram till nyss. För därefter var det bröllop och midsommar, och sol och bad och vänner och familj, för mycket mat och för lite rörelse. Det är först nu livet liksom börjar falla tillbaka in i det där vanliga igen, i de efterlängtade vanorna, men också in i uppvaknandet av att det är slut. Och jag tittar tillbaka på de där känslonblandade dagarna med ett leende, för oj vad vi levde och oj vad de dagarna var värdefulla, händelserika och extrem-bra! Några av de bästa dagarna i mitt liv. 
 
Update: Delen om vanor var ju rena bullshiten och det är ju härligt ändå. Ännu härligare är det ju att medge att livet just nu känns ännu bättre än då. För fy ja, vad jag älskar att leva. 

För det borde inte göra ont mer

Det är för det bästa, för det är det jobbigaste jag genomlidit och det är därför det behövs. Faktumet att det är det sista jag vill är insikten som får mig att välja det. För du slutade bry dig, men jag släppte aldrig taget och det är det som är problemet. För den där tråden som aldrig gick av lyckas styra mitt mående likt någon styr en marionettdocka och därför måste den klippas. Mot all min vilja. För alla andra alternativ får mig att stå och stampa på samma olyckliga ställe i väntan på något som aldrig kommer hända. Det är inte att jag slutar bry mig, det är att jag bryr mig för mycket. För jag är kär i minnet, minnet av en försvunnen tid, men lyckliga gatan den finns inte mer.
 
 

Livslevande död

Det känns som mina inre delar är överallt och ingenstans, som fladdrande vingar som tagit sig utanför kroppen och stretar åt alla håll på samma gång. Jag kan inte samla ihop mig själv, inte en enda del och i allt det där, alla splittror av mig själv och alla högar av måsten återstår endast ett tyst eko i en alldeles för djup tomhet. Armarna har blivit tunga som stenar med en rusande känsla i ådrorna, som om femhundratjugosju pissmyror tagit plats för att hetsigt rusa fram och tillbaka; sticka, svida och förlama.
 
Ja, en förlamning skulle man kunna se det som. Som om rusningstrafiken vid eftermiddagstid plötsligt upphört av en kolossal kollision, tvåhundra kilometer i timmen rakt in i väggen och så pang stängdes det av. Syrener och blåljus, någon som klappar på kinden. Det är dags att vakna upp, att röra på sig, iallafall förflytta sig en centimeter eller två. Men jag ser bara munnar som rör sig och ljus som blinkar stressande inom ett utökat periferiseende. Res dig för fan, rör dig åt nåt håll, ligg inte bara där. Men detta är allt jag förmår, i mitten av ett avtrubbat kaos.

3 saker listan

Tre saker jag ser fram emot:
→ Svenska jordgubbar med mjölk.  
→ Bli klar med alla skoluppgifter. 
→ Cykla till skolan i vårsol.  
 
 
Tre saker jag är rädd för:
→ Att bli kär 
→ Att misslyckas. 
→ Att folk ska tröttna på mig. 
 
Tre saker jag borde:
→ Rensa min garderob.
→ Gå och lägga mig tidigare.
→ Boka en ansiktsbehandling. 
 
Tre saker jag kan:
→ Göra varierad frukost.
→ Steka bra pannkakor.
→ Bevara andras hemligheter. 
 
 
Tre saker jag inte kan:
→ Strukturera.
→ Sköta mina blommor. 
→ Bevara mina egna hemligheter. 
 
Tre saker jag blir lugn av:
→  Vara ute och gå i fin miljö.
→  Bli pillad i håret eller kliad på ryggen.
→  Yoga.
 
 
 
Tre saker jag blir stressad av:
→ Hur fort tiden går. 
→ Att jag inte vet vad jag vill göra efter studenten.  
→ Mina förväntningar på mig själv. 
 
Tre saker jag ska göra i helgen:
→ Måla ägg.
→ Pussa på mina syskonbarn.
→ Partaja med mina vänner. 
 
Tre saker jag har gjort den senaste veckan:
→ Kollat på julkalender (tack gymnasiearbetet..). 
→ Comeback på gymmet efter att ha varit sjuk i två veckor. 
→ Lyssnat massor på Josefin och Vanjas podcast. 


Bilder från pinterest 

30/01/16, 10:30

Osen en dag började det ta emot att skriva "jag saknar dig" tillbaka.

Söndagsfint

 
♥ Svartvitt och halvnaket på Pinterest. Här hittar ni min pinterest om det skulle vara intressant, pinnar inte särskilt ofta, men ändå; den exicterar.  
 
 
 
 
 
 
 
 
Här hittar ni tumblrn kallad The Last Message Received. Den är fylld av folks sista skickade sms. Konversationer som upphörde för att ett förhållande rasade samman, en vänskap bröts eller någon dog. Den är hjärtekrossande och så jävla fin. 
 
 
♥ Om ni på något sätt lyckats missa denna überbraiga podd så måste ni skynda er att lyssna. I cirka fyrtio minuter delar dessa balla brudar med sig av allt från hur deras första ligg var till deras relation med psykvården. Så pepp och så bra! 
 
 
♥ Akustiskt är väldigt underskattat. Denna lista har hörts i bakgrunden idag när jag har pluggat. Perfekt för gråa februari-söndagar tycker jag. 
 

Mina mål 2016

• Börja planera 
Jag behöver verkligen bli en mer strukturerad människa för att må bra och just nu är jag så långt ifrån detta jag kan komma. Hade alldeles för mycket på en gång förra året, la ner tid på fel saker, blev sen med inlämningar och var för stressad. Vilket hade kunnat motverkas med lite bättre planering. Jag har köpt en almanacka nu, hoppas det hjälper.
 
• Slösurfa mindre på mobilen
Okej denna punkten vet jag redan nu kommer fungera halvbra, men den hör liksom ihop med punkten ovan. Jag har alldeles för många gånger scrollat igenom instagram för femte gången utan att nya bilder kommit upp eller uppdaterat mystory flödet på snapchat varannan minut utan vidare resultat och detta har tagit så mycket onödig tid från mig. Note to self: lägg undan mobilen när du pluggar ffs. 
 

• Våga drömma 
Detta kan ju låta lite lustigt, men för mig är detta oerhört svårt, vilket har med min prestationsångest att göra. Jag får liksom lite panik av drömmar och känner direkt "okej, det kommer aldrig gå ändå så hejdå med den tanken" och det funkar ju liksom inte i längden om man vill nå nån form av lyckligt liv.
 
• Ta körkort 
Låter den tala för sig själv.
 
• Ta mig tid till det som jag tycker är roligt 
Detta har blivit väldigt bortprioriterat på grund av punkt ett och två, tiden har liksom inte räckt till och det är väl främst därför som jag vill bli bättre på att planera. 
 
• Umgås mycket 
Ja, med både gamla och nya bekantskaper. I slutet av 2015 blev jag så mycket bättre på detta, vilket jag verkligen vill hålla upp. Efter sommaren när man inte har skolan längre så känns detta extra viktigt; att vårda det man har, men också öppna dörrar till fler. 
 
• Läsa och skriva mer
Rätt simpelt. 
 
• Ha ordning på mitt rum
En till grej som lätt prioriterats bort i all stress, vilket bara gjort mig ännu mer stressad, då jag egentligen inte alls mår bra om mitt rum inte är städat. Blir att jag stänger dörren och är i andra rum istället, vilket känns rätt trist faktiskt. 
 
 
• Ta tillvara på nuet och säga ja till det mesta
Denna krockar kanske lite med att bli bättre på att planera, men jag tänker att om man har det rätt strukturerat så blir det kanske lättare att vara spontan och carpa stunden liksom. För att vara ärlig så tror jag att denna punkten har lite o göra med de blandade känslorna kring studenten. Jag vill liksom njuta av allt fullt ut och känna mig lite levande som man så fint säger. 
 
• Spara minst 10% av mina inkomster
Rätt så simpelt det med. 
 
• Ta hand om mig själv 
Denna tänker jag låta vara odefinierad. Det är ju egentligen hela grejen med alltihop - mål för att må bättre. Och därför är denna punkten den viktigaste, för så länge jag lyckas göra det så kvittar det om jag lyckas nå det andra.
 
Observera att jag hela tiden skrivit mål och inte löfte. Löften skapar krav och bryts om de inte funkar, vilket lätt leder till motsatt effekt av det man egentligen är ute efter, nämligen misslyckande istället för glädje. Mål är lite mildare, något jag strävar efter, men som egentligen kvittar så länge jag mår bra. Och bra mår ingen människa genom hårda krav och prestationsångest. Var snälla mot er själva!!

Tvåtusensexton

Så bytte vi åter slutsiffra på vårt århundrade och gick in i 2016 - ett årsskifte som lyckades bli det bästa av de alla, då jag överhuvudtaget inte kunnat spendera det på ett bättre sätt!
 
Tillsammans med mitt favorit gäng kickade vi igång tidigt med tennis klockan tolv, där jag och racket gjorde en trevlig debut.
 

Vid tvåtiden började våra magar att kurra, så vi bestämde oss för att dela lite pizza innan vi samlades i jacuzzin och rullade oss kalla i snön. 
 
 
Sen åkte hem och gjorde oss i ordning för kvällen innan vi samlades på nytt för att laga trerätters. Vi lottade grupper och jag hamnade i hasselbackspotatis-gruppen.
 
 
Till förrätt var det sparrissoppa. Vilket också var den enda rätten jag fick bild på, med den liksom de övriga rätterna fick smaklökarna att dansa salsa. 
 
 
Drinkar gjordes det också, uppdelade två och två stod vi för en var under kvällen. Den här goda blåbärsmojiton stod Jossan och Fanny för.
Lekar kördes det och dansade gjordes det, innan vi begav oss till sjön för att möta upp övriga, kolla på raketerna, kramas och nollnoll-pussas. Därefter fortsatte natten till gryningen och tjugisexton tog fart!
 
Jag är evigt tacksam att jag fick börja det nya året med dessa elva som jag vid årets början knappt kände - tänk vad mycket ett år kan ge en!
Och jag ser verkligen fram emot vad det nya har att erbjuda denna sista termin på gymnasiet med så mycket roligt att se fram emot, så som studentresa, bal och utspring och därefter väntar jag med skräckblandad förtjusning på vad livet har att ge härnäst!
 
Välkommen 2016 och gott nytt år till er alla!
 

Det lite för personliga

Livet tog en vändning och lämnade mig och tryggheten kvar. Försvarsmekanismen har slagit på, sänkt temperaturen på mina känslor, isolerat mitt inre och raderat det blåögda. Och visst är det skönt, skönt att likgiltigt betrakta världen, människorna och livet. Att inte bry sig, inte tro på något, att misstänksamt möta andras blickar och genomskåda lögnen. Visst är det skönt att inte ha kontakt med sina känslor, skönt att veta att ingen kan skada en, att känslospröten är slutna och muren hög. Men långt därinne, bakom isoleringen, så genomskådar jag min egen lögn, långt där inne är jag rädd; skräckslagen för att jag aldrig ska bli densamme igen.
 
Ja, jag saknar tryggheten. Jag saknar att känslostormande betrakta livet, saknar att känna tilliten, saknar att kunna luta sig mot något, saknar att hoppas och tro på något stort. Jag saknar tiden då ensam inte var starkast. 
Men i detta livet är jag åtminstone glad.  

Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar

Det har idag gått sextiosju dagar.
Sextiosju dagar av mitt liv som jag aldrig trodde skulle kunde rymma så många känslor, tankar och händelser.
Det är konstigt. Konstigt hur alltsammans; hur hela ens liv kan ta sådana plötsliga vändningar, från ena dagen till den andra och sedan från den andra till nästa igen.
Livet har så många väger, riktningar och håll och visserligen är det tryggt att färdas i samma hjulspår, men det är först när man viker av som man verkligen inser, inser hur gigantiskt allt är och hur många möjligheter allt innehåller. Och jag tycker att jag har kommit långt, men idag glädjer det mig att jag har längre kvar.  
Linnéa heter jag och är en känsloladdad nittonåring som älskar att skriva om mina tankar, vardag och mitt liv, vilket kort och gott skulle kunna beskrivas som en berg och dalbana med toppar och dalar eller som en gott och blandat påse med både surt, sött och salt.

Känn er välkomna!