Det är nåt visst med att titta på något ovanifrån, att inte vara i det, utan bara granska på håll. Se gulgröna trädtoppar, hustak och rullande spårvagnar ur ett annat perspektiv. Se det annars livliga Liseberg ligga tyst och öde. Höra staden gemensamt brusa, flyta samman, bilda enhet. 

Jag vill alltid vara ovanför; vill alltid granska livet från en högre höjd. Vara del av ett annat perspektiv. 

 

Det är en sådan där tid då man borde skriva mer än någonsin, så verkligen inget minne och ingen känsla går förlorad från ens minnesbank. Men jag antar att det är såhär det är och kommer vara när livet ger en lite för mycket av det goda; att man inte hinner det där man borde. 

 

Men jag bor alltså i en ny stad nu, nya områden, i en ny bostad, i ett nytt sammanhang, ny skola och bland nya människor. För första gången i ens liv är verkligen allt nytt och främmande, vilket jag inte tror man får uppleva så många ggr i ens liv. Det är läskigt, läskigt att kasta sig ut i allt det där nya, men också det mest underbara jag har gjort.  Jag lever min dröm just nu.

Ja, hör bara. De orden smakar så sjukt bra. Helt plötsligt är det som om allt negativt som tidigare varit i mitt liv bara raderats ut, blivit totalt betydelselöst.

 

För jag har kommit dit jag vill och jag behöver aldrig mer vända mig om igen, jag kan välja nu, skapa det liv och den framtid jag önskar, oberoende av någon eller något annat. Har äntligen insett det, att jag själv kan styra, det är jag som väljer och jag som avgör, det är fint. Fint med nystarter. 

 

Något annat som är fint är alla dessa underbara fascinerande människorna som kommer i ens väg. Det är så spännande att inte veta någonting om människor, utan veta att man har en hel uppsjö av saker att upptäcka, intressera sig för och vara nyfiken på. Och gud vad jag är nyfiken, nyfiken på vad alla dessa människor har för livshistoria, egenskaper, egenheter, erfarenheter och intressen. Pirrar i hela kroppen på mig vid tanken på att långsamt få bilda sig en uppfattning om alla dessa. Härifrån har jag ingen aning om vad som kommer hända i mitt liv, vilka människor som kommer komma i min väg, vart min väg överhuvudtaget kommer leda, vad jag kommer göra och upptäcka. Extremt spännande.

 

Vilken underbar tid vi lever i hörreni. 

Oj oj oj, så kom livet och bara sprang rakt in i en där några veckor av tiden, istället för stress, måsten, vardag och vanlighet blev livet uppfyllt av allt det där man vill, fast intryckt på loppet av två veckor. Jag och mina underbara vänner + en bunt av andra människor från min skola drog till Ayia Napa, kom hem och kastades in i studentveckan. Spritbrännboll, bal, ölkubb, utspring, mycket vätska, lite sömn, mycket människor, många skratt, ingen tidsuppfattning, absolut inga vanor. Jag har aldrig känt mig så frånvarande och på samma gång så närvarande i mitt liv tidigare. Man släppte allt, levde i en bubbla, i ett eget litet lyckorus kominerad men ångestkramp, Det tog några veckor för allt att lägga sig, man gick liksom på spinn fram till nyss. För därefter var det bröllop och midsommar, och sol och bad och vänner och familj, för mycket mat och för lite rörelse. Det är först nu livet liksom börjar falla tillbaka in i det där vanliga igen, i de efterlängtade vanorna, men också in i uppvaknandet av att det är slut. Och jag tittar tillbaka på de där känslonblandade dagarna med ett leende, för oj vad vi levde och oj vad de dagarna var värdefulla, händelserika och extrem-bra! Några av de bästa dagarna i mitt liv. 

 

Update: Delen om vanor var ju rena bullshiten och det är ju härligt ändå. Ännu härligare är det ju att medge att livet just nu känns ännu bättre än då. För fy ja, vad jag älskar att leva. 

Det känns som mina inre delar är överallt och ingenstans, som fladdrande vingar som tagit sig utanför kroppen och stretar åt alla håll på samma gång. Jag kan inte samla ihop mig själv, inte en enda del och i allt det där, alla splittror av mig själv och alla högar av måsten återstår endast ett tyst eko i en alldeles för djup tomhet. Armarna har blivit tunga som stenar med en rusande känsla i ådrorna, som om femhundratjugosju pissmyror tagit plats för att hetsigt rusa fram och tillbaka; sticka, svida och förlama.

 

Ja, en förlamning skulle man kunna se det som. Som om rusningstrafiken vid eftermiddagstid plötsligt upphört av en kolossal kollision, tvåhundra kilometer i timmen rakt in i väggen och så pang stängdes det av. Syrener och blåljus, någon som klappar på kinden. Det är dags att vakna upp, att röra på sig, iallafall förflytta sig en centimeter eller två. Men jag ser bara munnar som rör sig och ljus som blinkar stressande inom ett utökat periferiseende. Res dig för fan, rör dig åt nåt håll, ligg inte bara där. Men detta är allt jag förmår, i mitten av ett avtrubbat kaos.

Det har idag gått sextiosju dagar.

Sextiosju dagar av mitt liv som jag aldrig trodde skulle kunde rymma så många känslor, tankar och händelser.

Det är konstigt. Konstigt hur alltsammans; hur hela ens liv kan ta sådana plötsliga vändningar, från ena dagen till den andra och sedan från den andra till nästa igen.
Livet har så många väger, riktningar och håll och visserligen är det tryggt att färdas i samma hjulspår, men det är först när man viker av som man verkligen inser, inser hur gigantiskt allt är och hur många möjligheter allt innehåller. Och jag tycker att jag har kommit långt, men idag glädjer det mig att jag har längre kvar.  

Jag har blivit så oerhört dålig på att dokumentara mina dagar, kamran står och dammar och mobilens innehåll är ganska meningslöst. Så skärpning på det! 

 

Idag är det fredag som ni troligen inte missat. Hade bara en timmes lektion och sen va det helg, utan något som helst plugg; vilket känns som Guds gåva från himeln, vet inte när det hände sist. Hursomhelst. Tog bussen hem, åt en salld och åkte till sjukgymnast, köpte ett skal för 250kr, en behövlig men tråkig utgift som sved i plånkan och fick mina ögon att vattnas lite. Vi köpte middag och jag fick godis, onödigt men gott. Snart kommer Pelle och imorgon ska jag åka skidor för första gången, är rädd, pga kommer dö.

 

På tal om bussar. Blivit en del kolektivtrafik det senaste och jag kan inte sluta fundera på vissa grejer angående detta. Detta är verkligen forumet för mänsklighetens sociala forbi alltså. Ni vet den där blicken när människan kommer på bussen, blicken som scannar efter sittplats innan värdekortet ens hunnit pipa godkänt, en uns av skräck i ögonen; fast det finns minst 10 sittplatser kvar på bussen, och problemet? Jo det sitter någon jämte det tomma sätet. Vet inte hur många ggr folk valt att stå istället för att ta plats på det tomma sätet jämte mig och jag vet inte hur många gånger jag kommit på bussen och inte kan sitta typ någonstans pågrund av att platserna är paxade av en väska, eller ännu värre, en människas rumpa på yttersta sätet och sen tomt längst in?! Kan man bli mer irriterad. Sen är det ju det här med bussschaufförer med, asså hur mycket påverkar inte de ens humör?? Ni vet de som kör fast de ser att man springer och är halvmeter ifrån dörren, de där som knappt hälsar och gasar innan man satt sig (så man ser sin egen näsa i backen i en sekund)  och sen finns det de som hälsar glatt, säger ett extra ord och hjälper tanten in på bussen, åh vad det påverkar. Trevligs busschaufförer är guld värda varje dag alltså.

Idag gick jag hem vid lunch för att inte dö förkyldningsdöden i skolan, åt tacos och sedan har jag sovit till och från med Melissa Horn i öronen. Resten av kvällen ska jag försöka roa mig med den här och Idol, Bigbrother och Ph - tittande senare ikväll.

 

Kurerar och hoppas på att kunna gå till skolan igen redan imon, vill inte missa skolfoto och bli inklippt i hörnan tack. 

Jag är en av de människor som alldeles för ofta tänker på det negativa istället för det positiva. Ser ofta hela världen som väldigt mörk, en värld utan hopp. Idag när jag satt och kollade på tv, kände jag motsatsen och jag kände sån oerhörd glädje över det, 

 

För visst finns det människor som för det mesta bara gör ont, som sprider hat, men det är så många fler som gör motsatsen. Något som jag säkert inte är ensam om att glömma bort ibland. 

 

Jag är så stolt över de människor i min stad som här om dagen vände ryggen åt Jimmie Åkesson och allt som har med rasism att göra, så oerhört stolt över alla de människor som förstått att människor inte är indelade i kategorier, stolt över alla dem som insett att vi alla är människor som tillsammans lever i samma värld. 

 

Samma sak gäller könen. Det har visat sig att oavsett om Fi kommer in i riksdagen eller inte, så har de påverkat med sina feminsitiska åsiker och krav på jämnställdhet, det är tydligen fler partier som började reflektera över det faktum att det inte är lika mellan man och kvinna. Och jag tycker mig ana att färre ryggar tillbaka när jag nämner feminsim, att fler håller med mig, det gör mig glad.

 

 Och det gör mig glad när de på tv pratar om klänningar och säger att man istället för att gömma sin stora rumpa eller kurviga kropp, ska främhäva den. För om fler och fler börjar nämna det fina i varje kropp, så kanske vi till slut kan bli av med alla dessa sjuka skönhetsideal, börja äta vad vi vill och träna för att må bra och inte för att vi måste. 

 

Och jag är så tacksam för att jag lever i ett land där jag har det så bra som jag har det, där alla har rösträtt, där alla har rätt till utbildning, ett land där vi har yttrandefrihet och så vidare. Glad för jag har min familj och mina vänner, för att jag har tak över huvudet, får äta mig mätt och är frisk. Alla har det inte så bra, inte alla i Sverige och definitivt inte alla i världen. 

 

För visst har man rätt att ha en dålig dag, att hata livet och känna att det inte finns någon mening med något, men glöm inte att vara tacksam för det fina och för det du har. Glöm inte o se det fina i livet.

 

Peace and love 

Helt plötsligt får jag ett meddelande "blablabla 🍕🍕" och varje gång samma spontana tanke; GAAAAAH vad menar du med boxbox. 

 

Jag kan inte i datorn se vad du menar - boxbox visar inget uttryck och får mig inte att förstå din känsla. Boxbox förgyller inte din text och wannabe figurerna är fula. 

 

Antingen får facebook fixa det hela eller så får allmänheten sluta använda emoji på facebook. Boxbox gör mig illamående. 

Suttit och kollat på den här serien precis, Portkod 1321, som spelas på Svtplay :')
Är redan ganska många avsnitt som ligger uppe och är säkert många som sett dem, men de handlar iaf om två tjejer, vars föräldrar blivit tillsammans. Föräldrarna vill ha egentid och åker därför på semester bara de två och tjejerna blir kvar ensamma hela sommaren. Med deras helt olika personligheter ska de nu uppleva en sommar med killar, svek och osäkerhet och hur man som tonåring ska kunna våga stå upp för sig själv och det man vill. 
Tror att alla kan känna igen sig i något i serien, så tycker ni ska kolla på det :)
Puss på er!

Hade tagit bilder till er, tror ni inte jag inte hittar sladden till att överföra bilderna från kameran då? aaah, blir så arg! Är säkert någon av mina kära päron som tänkt sig att de skulle "plockan undan" det där som var i vägen, snälla ni GÖR INTE DET, hahah, man kan inte plocka undan mina saker, visst så kanske jag bara lägger ifrån mig saker, men hittar ju dem då iallafall, hahaha, vilka besvär va? Haha, nemen hittar väl förhonningsvis sladden snart, men tänker inte leta mer nu får fråga mam och pap, har redan letat i en halv timme-timme nu typ, hahah, hej humörsvägning, haha puusssss

hej igen! (:
börjar känna mig lite rastlös men vet inte vad jag ska göra riktigt, haha. I vanliga fall brukar jag komma på massa att göra, men då har jag inte tid, nu idag när jag haft det så har jg slösat bort tiden på gg istället, haha ^^
men har satt på lite kaffe här nu och så får vi väl se vad som händer sen, är sjukt tränings sugen, men har fått så ont i mina benhinnor så ska nog låta bli, har lite problem med dem, får ofta ont när jag tränat mycket och hårt, jaja så är det. Nu väntar kaffet, puss!

Har inget gips längre, vilket är super duper :D
Meeeen, kan väll säga att jag är ganska irrierad på sjukvården!
Fick ju gipset samma dag som olyckan skedde, för de röntgade handleden och läkaren sa att det var en spricka i benet, inget som alls var kul då jag skulle ha det i 4v och hoppas på att det efter en vecka fortfarande låg rätt då det annars blivit operation. Men ja, så var det helt enkelt.
Klarade av veckan ganska bra ändå, meeeen det var jättejobbigt... duscha med en inplastad arm och behöva få hjälp med håret, borsta tänderna var sjukt svårt, äta osv osv. Allt blir svårt med bara en arm som dessutom är den man inte brukar använda.
Efter en vecka åkte jag då till kontrollen och hoppades på att det inte skulle bli opertation. Vad får jag reda på? Jo att handleden aldrig varit bruten och att de vetat det enda sedan dagen efter jag fick gipset. Blev såklart jätteglad, men sen efteråt så tänkte jag på det att de inte hört av sig tidigare. Visst de ville röntga en gång till, men då kunde jag väll fått en tidigare tid än efter en vecka, dessutom var jag och röntgade axeln dagen efter olycka. 
Så himla kul är det verkligen inte att ha gips och det tycker jag sjukvården borde förstå, hade de hört av sig tidigare hade jag sluppit denna jobbiga veckan och dessutom varit i Mallorca nu...

Är självklart jätteglad över att det inte var brutet, meeeeen de kunde hört av sig tidigare! Men nu kan jag ju leva livet sista veckan på sommarlovet vilket jag inte var berädd på (y)

puss

hoppas det är okej om ni får vänta?

Ah, nu är jag iallafall tillbaka och jag har haft det jättebra, Kina går verkligen inte likna med något annat, först var vi i Ningbo och kollade hur och var pappa jobbar när han är där, sen var det en som pappa också jobbar med som skulle skjutsa oss till Shanghai och då tog han även med oss på fotmassage och påvägen till Shanghai stannade vi även i staden Hangzhou och var vid en jättefin sjö, i Shanghai shoppade vi och såg på den underbart vackra belysningen på natten, hur vackert som helst! Efter två nätter i Shanghai flög vi till Beijing och gick på himmelska fridens torg, kinesiska muren, (och vad häftigt det var att gå på kinesiska muren asså, på en del ställen var det så brant så man fick klättra upp och hur man ser hur denna enorma mur bara fortsätter i horisonten och de har ju inte byggt muren runt bergen heller utan över, det går verkligen inte fatta att det är människor som byggt den!) och så gick vi i den förbjudna staden också, det var också en häftig upplevelse! Och maten och människorna och kulturen och allt annat, ja det går inte beskriva allt, det var en väldigt häftig upplevelse iallafall! :D

Resten jag gjort har också varit bra, men nu är det ganlsa skönt att vara hemma, borta bra, men hemma bäst! (:

Jag har inte fixat med alla bilder än, så ni får bara en liten titt på ett sött hus i Hangzhou, vid sjön där(: