Genom att vara i ett sammanhang där ingen längre vet något om en, om hur man varit, vad man varit med om, vilket roll man haft; ingenting, så har jag fått så många nya perspektiv på så många saker; och framförallt en helt annan syn på mig själv.

 

Jag inser mer och mer för varje dag som går att jag identifierat mig med allt det som varit, med allt det som andra har sagt till mig att jag är och att jag i och med detta inte har en jävla aning om mitt eget själv. Jag har verkligen insett att jag inte har blekaste aning om vem jag är utan andras föreställning om mig, ingen aning om vad jag vill eller vad jag skulle göra om ingen skulle betrakta mig. Jag skäms över att erkänna att allt jag gör är för alla andras skull, att allt jag någonsin gjort har varit för åskådarna. Jag har ständigt haft en strävan om att jag måste bevisa saker för andra. Bevisa att jag kan, att jag är självständig och stark. Det är varit min eviga kamp.

 

På grund av min prestationsångest har jag extremt svårt för att göra saker jag tycker är roligt, för det roliga försvinner alltid med prestationen. När jag tänker på att fota, tänker jag att bilderna måste visas. Det roliga med att träna försvinner med pressen att visa att man är sund och duktig inför andra. Det roliga med att skriva försvinner med pressen på att få orden att vackert valsa in i varandra. Allt jag gör och allt jag vill exicterar inte utan tanken på andra, utan tanken på åskådarna.

 

Ponera att jag hade blivit neddumpad på en likadan planet som denna, men utan en enda annan människa runt omrking mig; jag har ingen aning om vad jag hade ansett om något då. För jag kan inte skilja på vad jag tycker är kul och på vad som görs enbart för att bevisa för mig själv och för andra att jag är bra. Och det känns så sjukt jävla sorgligt, patetiskt och pinsamt att erkänna detta. Erkänna att den starka, självständiga och opåverkade individ man velat gestalta sig som endast är en bluff. Att jag egentligen bara är en vilsen ung kvinna som hela tiden är på jakt efter att bli sedd.

 

Jag lever med en ständig besvikelse på mig själv för att jag inte kan ta tag i allt det jag vill eller snarare allt det jag tror mig vilja men problemet till varför jag inte gör alla de där grejerna och anledningarna till varför jag blir handlingsförlamad grundar sig kanske i att jag inte alls vill göra de sakerna egentligen. Snarare kanske det grundar sig i att jag genom händelser i livet har mist min inre kärna av vad som är jag och vad jag vill göra; vilka val jag vill ta och vad jag vill omringa mig med. Och desto mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det är så hela livet är, alla föreställningar man har om hur livet ska vara är ju format av den kontext vi befinner oss i.

 

Det finns så tydliga och starkt befästa strukturer om hur ett liv ska vara. I det samhälle vi lever i så ska vi hela tiden sträva efter att bli någonting. Om vi inte lyckas kamma hem skyhöga betyg, en "fin" utbildning, partner, hus och barn, så ska vi åtminstone vara riktigt jävla grymma på någonting. Vi ska imponera. Det är väl inte konstigt att man går och känner sig dålig i en värld som är uppbyggd på prestation, på tanken om att vi måste bevisa för alla andra att vi kan något. Det är  få av oss som gör saker utan att visa upp det för andra på ett eller annat sätt, men de som är sådana är jag djupt imponerad och inspirerad av. De som gör saker dem älskar enbart för deras egen skull, utan att någonsin visa upp det för någon annan, för det är inte det som är viktigt; det viktga är att individen själv tycker det är kul och njuter av det i sin ensamhet.

 

Jag önskar jag var så, önskar jag var opåverkad av min omgivning, men jag börjar bara känna mig mer och mer blottad inför mig själv. Blottad med insikten om att jag inte är någon utan alla som är runt omkring mig och antagligen kommer jag aldrig helt och fullt bli någon utan min omgivning. Jag kommer alltid på något sätt vara granskad och dömd. Och det gör ju ingenting egentligen. Vad som blir problemet i det hela är ju att jag alltid har det i åtanke. De andra.

 

Det stör mig att jag på något sätt känner att saker inte spelar någon roll om det bara är jag som kommer se det, det gör mig frustrerad att jag känner att jag måste bli bra på saker, det gör mig arg att jag känner att livet är oviktigt om man inte lyckas göra något vettigt med det och det äcklar mig att det jag anser vara viktigt är kopplat med prestation; att göra något bra, vara duktig.

 

För var dag som går så uppfattar jag att jag känner mig själv mindre och mindre. Vem är jag och vad är jag enbart för att jag tror att andra vill att jag ska vara så? Jag känner mig naken inför ett publikhav, avslöjad. Och på samma sätt klär jag av mig här också, tillåter mig själv att skriva den bistra sanningen, utan att linda in det i metaforer och liknelser.