Det är konstigt det där, konstigt att man aldrig kan förstå den verkliga innebörden av saker och ting. Att det är först när allt kommer till sin spets som man förstår vad som verkligen betyder någonting här i världen.

 

Just nu sitter jag och skriver på ett fördjupningsarbete och jag ligger långt efter i tidsplanen, så långt efter att min handledare menade på att det ju går att vänta och göra arbetet nästa år istället. I vanliga fall hade jag känt ångest över det här, i vanliga fall hade jag kanske närpå haft panik, i vanliga fall hade den här grejen känts stor. Men nu är inte i vanliga fall, för nu känns det här som den minsta, mest meningslösa grejen i hela vida världen.

 

Så jag sitter här lugn och tänker att det får gå som det går, för detta betyder ändå ingenting. Och det är konstigt att man inte inser det i vanliga fall utan att man inser först när havet stormar, vissa båtar sjunker och andra läcker in. 

 

Jag vill aldrig någonsin må dåligt över små saker igen, jag vill aldrig någonsin klaga på saker utan att sätta dem i ett bredare perspektiv. Jag vill alltid vara tacksam. Tacksam för att jag fötts in i just detta liv. Tacksam för mina nära och kära runt omkring mig, som jag älskar så mycket att deras smärta är min smärta.

 

Snälla ni, fokusera på det viktiga här i livet, titta er omkring och se vad ni har som betyder något och lägg all er energi där, för när livet kommer till sin spets är det och de vi älskar det enda viktiga, det enda vi önskar att vi hade sett, det enda vi aldrig ville förlora.