Det känns som mina inre delar är överallt och ingenstans, som fladdrande vingar som tagit sig utanför kroppen och stretar åt alla håll på samma gång. Jag kan inte samla ihop mig själv, inte en enda del och i allt det där, alla splittror av mig själv och alla högar av måsten återstår endast ett tyst eko i en alldeles för djup tomhet. Armarna har blivit tunga som stenar med en rusande känsla i ådrorna, som om femhundratjugosju pissmyror tagit plats för att hetsigt rusa fram och tillbaka; sticka, svida och förlama.

 

Ja, en förlamning skulle man kunna se det som. Som om rusningstrafiken vid eftermiddagstid plötsligt upphört av en kolossal kollision, tvåhundra kilometer i timmen rakt in i väggen och så pang stängdes det av. Syrener och blåljus, någon som klappar på kinden. Det är dags att vakna upp, att röra på sig, iallafall förflytta sig en centimeter eller två. Men jag ser bara munnar som rör sig och ljus som blinkar stressande inom ett utökat periferiseende. Res dig för fan, rör dig åt nåt håll, ligg inte bara där. Men detta är allt jag förmår, i mitten av ett avtrubbat kaos.