Har ju pratat om det här med klyschor förut, ni vet carpe diem, just do it, keep going, yada yada yada. Alla de där uttrycken som vi hatar att älska, eller snarare älskar att hata? När jag tänker på det förra året kan jag trots detta inte få upp något annat än den där klycshan: För var dag som går händer ingenting men när man blickar tillbaka har allt förändrats. 

 

Jag avslutade 2015 med ett uppbrott med min dåvarande pojkvän och inledde 2016 med hjärtesorg. Första månaderna var väldigt turbulenta; som det blir när man förlorar någon som varit den närmsta för en under väldigt lång tid. Det gick mellan hopp och förtvivlan, till ren utmattning, varpå jag valde att trycka på stopp - stänga av. Kommande månader fortsatte i någon slags tung dimma och följdes av andra typer av uppbrott både från personer, men så småningom även från den vardag jag inprincip alltid levt i.

 

Runt maj hade det mesta ljusnat. Jag hade knytit nya band till andra personer, det var varmt och schemat var fullspäckat med studentaktiviteter. Eftersom jag hade lyckats stänga av min tankeverksamhet och pausat mina jobbiga känslor så lyckades jag istället vara konstant lycklig och levnadsglad - mer än jag varit på väldigt väldigt länge. Sen kom sommaren, med jobb, andra vanor, mycket vänner och fortfarande mycket glädje och livet kändes väldigt bra. Sommaren avslutades med en käsnla av lugn. Både ångesten liksom den sockerdricksbubbliga lyckan hade lagt sig och jag hade hamnat i någon form av normalläge. 

 

Så kom beskedet. Jag var antagen till psykologprogrammet i Göteborg. Jag hade lyckats. Lyckats uppfylla min dröm, den jag kämpat för så länge, den som gjort att jag orkat plugga när jag egentligen inte orkat, den som gjorde att mördan skulle vara värd. Det jag inte förstod då var att detta bara var början. 

 

I augusti skrev jag på kontrakt och snart började jag flytta mitt pick och pack. Jag träffade min kurskamrater som inprincip alla kom från Göteborg vilket gjorde det något svårare att få nya vänner fort, jag hade energikrävande nollning, cyklade 2 timmar istället för 40 eftersom jag inte hittade, överpluggade till oseriösa hemtentor, var rätt dålig på att skapa egna vanor, saknade att kunna åka till mina vänner på en kvart och var ständigt utmattad av nya intryck. Det var mycket. Enormt mycket. Aldrig ångestfyllt utan mer en skräckblandad förtjusning. 

 

 

Den person vars lycka var beroende av andra, som aldrig förstod att hon kunde duga, som ständigt hade ångest, som alltid anpassade sig och gjorde saker för andras skull, som grävde ner sig i det gamla så mycket att hon glömde bort att titta sig omkring och intressera sig för de och det som fanns i nuet, hon som grät sig till sömns och hon som gick under av tanken på att förlora någon - hon är ett minne blott. 

 

Jag är verkligen inte lycklig jämt, jag kan ha ångest och ha dagar då jag och allt känns skit. Men idag kan jag även gråta när det känns så, jag vågar känna vilket jag inte gjorde för ett halvår sedan och för mig är det en vinst. En vinst att inte längre stänga allt ute, att kunna leva med att allt är skit utan att gå under av känslan. För att våga känna innebär även känslor åt andra hållet. Jag kan bli rörd och jag kan skratta på ett sätt som jag inte gjort på åratal, på ett sätt som även det kan få tårarna att rinna och magen att krampa. 

 

Jag är så oerhört stark idag om man jämför med slutet av 2015 och början av 2016. Och idag är jag glad att de där jobbiga sakerna hände, för idag är det min största vinst. Idag behöver jag nämligen ingen annan. Jag älskar de jag har runt omkring mig, de ger mig så oerhört mycket, min familj och mina vänner är det viktigaste i mitt liv! Men det är inget osunt beroende - jag klarar även av att vara själv och dit trodde jag aldrig att jag skulle nå. Idag älskar jag mig själv. Idag är jag på många sätt den person jag vill vara. Och även om jag inte alltid är hundra procent säker på min identitet, vad jag verkligen vill göra och hur jag vill uttrycka mig själv så har jag en stabil kärna -  en stabil grund jag länge saknat.

 

Jag kommer alltid vilja förändras. Det hoppas jag att alla andra också vill, för det är ju enda sättet vi kan bli bättre. Och det vill jag bli, mitt bästa jag. Men idag behöver jag ingen annan för att jag ska känna mig bra eller någon annan för att trösta mig. Jag vet att även detta kan vara problematiskt - självständigheten, för jag är medveten om att denna även grundar sig i en rädsla för närhet och svårigheter till tillit och det är något jag såklart måste jobba på. Men just nu är det självständig och stark jag behöver få vara ett tag, jag behöver få vara min egna närmsta hand, min egna partner och min egna bästa vän. För vet ni vad? Jag är, liksom alla, värd att må bra. 

 

Tack 2016 - du var tamejfan kontrasternas år!