Från trasigt till helt - mitt 2016
Har ju pratat om det här med klyschor förut, ni vet carpe diem, just do it, keep going, yada yada yada. Alla de där uttrycken som vi hatar att älska, eller snarare älskar att hata? När jag tänker på det förra året kan jag trots detta inte få upp något annat än den där klycshan: För var dag som går händer ingenting men när man blickar tillbaka har allt förändrats.
Jag avslutade 2015 med ett uppbrott med min dåvarande pojkvän och inledde 2016 med hjärtesorg. Första månaderna var väldigt turbulenta; som det blir när man förlorar någon som varit den närmsta för en under väldigt lång tid. Det gick mellan hopp och förtvivlan, till ren utmattning, varpå jag valde att trycka på stopp - stänga av. Kommande månader fortsatte i någon slags tung dimma och följdes av andra typer av uppbrott både från personer, men så småningom även från den vardag jag inprincip alltid levt i.
Runt maj hade det mesta ljusnat. Jag hade knytit nya band till andra personer, det var varmt och schemat var fullspäckat med studentaktiviteter. Eftersom jag hade lyckats stänga av min tankeverksamhet och pausat mina jobbiga känslor så lyckades jag istället vara konstant lycklig och levnadsglad - mer än jag varit på väldigt väldigt länge. Sen kom sommaren, med jobb, andra vanor, mycket vänner och fortfarande mycket glädje och livet kändes väldigt bra. Sommaren avslutades med en käsnla av lugn. Både ångesten liksom den sockerdricksbubbliga lyckan hade lagt sig och jag hade hamnat i någon form av normalläge.
Så kom beskedet. Jag var antagen till psykologprogrammet i Göteborg. Jag hade lyckats. Lyckats uppfylla min dröm, den jag kämpat för så länge, den som gjort att jag orkat plugga när jag egentligen inte orkat, den som gjorde att mördan skulle vara värd. Det jag inte förstod då var att detta bara var början.
I augusti skrev jag på kontrakt och snart började jag flytta mitt pick och pack. Jag träffade min kurskamrater som inprincip alla kom från Göteborg vilket gjorde det något svårare att få nya vänner fort, jag hade energikrävande nollning, cyklade 2 timmar istället för 40 eftersom jag inte hittade, överpluggade till oseriösa hemtentor, var rätt dålig på att skapa egna vanor, saknade att kunna åka till mina vänner på en kvart och var ständigt utmattad av nya intryck. Det var mycket. Enormt mycket. Aldrig ångestfyllt utan mer en skräckblandad förtjusning.
Men tro det eller ej, bitarna föll långsamt men säkert på plats. Jag klickade med en bunt underbara personer, lärde mig lokaltrafiken; så som vilken spårvagn en lättast tar till skolan och att det går snabbast att ta bussen till Centralen. Jag började förstå hur de olika stadsdelarna flöt samman och var man lättast handlade sin mat, så småningom lärde jag mig hur man lägger upp plugget och vilka promenadstråk som var roliga att gå. Men vad som framför allt har förändrats och blivt hundra gånger bättre det är jag själv.
Den person vars lycka var beroende av andra, som aldrig förstod att hon kunde duga, som ständigt hade ångest, som alltid anpassade sig och gjorde saker för andras skull, som grävde ner sig i det gamla så mycket att hon glömde bort att titta sig omkring och intressera sig för de och det som fanns i nuet, hon som grät sig till sömns och hon som gick under av tanken på att förlora någon - hon är ett minne blott.
Jag är verkligen inte lycklig jämt, jag kan ha ångest och ha dagar då jag och allt känns skit. Men idag kan jag även gråta när det känns så, jag vågar känna vilket jag inte gjorde för ett halvår sedan och för mig är det en vinst. En vinst att inte längre stänga allt ute, att kunna leva med att allt är skit utan att gå under av känslan. För att våga känna innebär även känslor åt andra hållet. Jag kan bli rörd och jag kan skratta på ett sätt som jag inte gjort på åratal, på ett sätt som även det kan få tårarna att rinna och magen att krampa.
Jag är så oerhört stark idag om man jämför med slutet av 2015 och början av 2016. Och idag är jag glad att de där jobbiga sakerna hände, för idag är det min största vinst. Idag behöver jag nämligen ingen annan. Jag älskar de jag har runt omkring mig, de ger mig så oerhört mycket, min familj och mina vänner är det viktigaste i mitt liv! Men det är inget osunt beroende - jag klarar även av att vara själv och dit trodde jag aldrig att jag skulle nå. Idag älskar jag mig själv. Idag är jag på många sätt den person jag vill vara. Och även om jag inte alltid är hundra procent säker på min identitet, vad jag verkligen vill göra och hur jag vill uttrycka mig själv så har jag en stabil kärna - en stabil grund jag länge saknat.
Jag kommer alltid vilja förändras. Det hoppas jag att alla andra också vill, för det är ju enda sättet vi kan bli bättre. Och det vill jag bli, mitt bästa jag. Men idag behöver jag ingen annan för att jag ska känna mig bra eller någon annan för att trösta mig. Jag vet att även detta kan vara problematiskt - självständigheten, för jag är medveten om att denna även grundar sig i en rädsla för närhet och svårigheter till tillit och det är något jag såklart måste jobba på. Men just nu är det självständig och stark jag behöver få vara ett tag, jag behöver få vara min egna närmsta hand, min egna partner och min egna bästa vän. För vet ni vad? Jag är, liksom alla, värd att må bra.
Tack 2016 - du var tamejfan kontrasternas år!
När livet delar ut käftsmällar som får en att inse
Det är konstigt det där, konstigt att man aldrig kan förstå den verkliga innebörden av saker och ting. Att det är först när allt kommer till sin spets som man förstår vad som verkligen betyder någonting här i världen.
Just nu sitter jag och skriver på ett fördjupningsarbete och jag ligger långt efter i tidsplanen, så långt efter att min handledare menade på att det ju går att vänta och göra arbetet nästa år istället. I vanliga fall hade jag känt ångest över det här, i vanliga fall hade jag kanske närpå haft panik, i vanliga fall hade den här grejen känts stor. Men nu är inte i vanliga fall, för nu känns det här som den minsta, mest meningslösa grejen i hela vida världen.
Så jag sitter här lugn och tänker att det får gå som det går, för detta betyder ändå ingenting. Och det är konstigt att man inte inser det i vanliga fall utan att man inser först när havet stormar, vissa båtar sjunker och andra läcker in.
Jag vill aldrig någonsin må dåligt över små saker igen, jag vill aldrig någonsin klaga på saker utan att sätta dem i ett bredare perspektiv. Jag vill alltid vara tacksam. Tacksam för att jag fötts in i just detta liv. Tacksam för mina nära och kära runt omkring mig, som jag älskar så mycket att deras smärta är min smärta.
Snälla ni, fokusera på det viktiga här i livet, titta er omkring och se vad ni har som betyder något och lägg all er energi där, för när livet kommer till sin spets är det och de vi älskar det enda viktiga, det enda vi önskar att vi hade sett, det enda vi aldrig ville förlora.
Naken inför ett publikhav
Genom att vara i ett sammanhang där ingen längre vet något om en, om hur man varit, vad man varit med om, vilket roll man haft; ingenting, så har jag fått så många nya perspektiv på så många saker; och framförallt en helt annan syn på mig själv.
Jag inser mer och mer för varje dag som går att jag identifierat mig med allt det som varit, med allt det som andra har sagt till mig att jag är och att jag i och med detta inte har en jävla aning om mitt eget själv. Jag har verkligen insett att jag inte har blekaste aning om vem jag är utan andras föreställning om mig, ingen aning om vad jag vill eller vad jag skulle göra om ingen skulle betrakta mig. Jag skäms över att erkänna att allt jag gör är för alla andras skull, att allt jag någonsin gjort har varit för åskådarna. Jag har ständigt haft en strävan om att jag måste bevisa saker för andra. Bevisa att jag kan, att jag är självständig och stark. Det är varit min eviga kamp.
På grund av min prestationsångest har jag extremt svårt för att göra saker jag tycker är roligt, för det roliga försvinner alltid med prestationen. När jag tänker på att fota, tänker jag att bilderna måste visas. Det roliga med att träna försvinner med pressen att visa att man är sund och duktig inför andra. Det roliga med att skriva försvinner med pressen på att få orden att vackert valsa in i varandra. Allt jag gör och allt jag vill exicterar inte utan tanken på andra, utan tanken på åskådarna.
Ponera att jag hade blivit neddumpad på en likadan planet som denna, men utan en enda annan människa runt omrking mig; jag har ingen aning om vad jag hade ansett om något då. För jag kan inte skilja på vad jag tycker är kul och på vad som görs enbart för att bevisa för mig själv och för andra att jag är bra. Och det känns så sjukt jävla sorgligt, patetiskt och pinsamt att erkänna detta. Erkänna att den starka, självständiga och opåverkade individ man velat gestalta sig som endast är en bluff. Att jag egentligen bara är en vilsen ung kvinna som hela tiden är på jakt efter att bli sedd.
Jag lever med en ständig besvikelse på mig själv för att jag inte kan ta tag i allt det jag vill eller snarare allt det jag tror mig vilja men problemet till varför jag inte gör alla de där grejerna och anledningarna till varför jag blir handlingsförlamad grundar sig kanske i att jag inte alls vill göra de sakerna egentligen. Snarare kanske det grundar sig i att jag genom händelser i livet har mist min inre kärna av vad som är jag och vad jag vill göra; vilka val jag vill ta och vad jag vill omringa mig med. Och desto mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det är så hela livet är, alla föreställningar man har om hur livet ska vara är ju format av den kontext vi befinner oss i.
Det finns så tydliga och starkt befästa strukturer om hur ett liv ska vara. I det samhälle vi lever i så ska vi hela tiden sträva efter att bli någonting. Om vi inte lyckas kamma hem skyhöga betyg, en "fin" utbildning, partner, hus och barn, så ska vi åtminstone vara riktigt jävla grymma på någonting. Vi ska imponera. Det är väl inte konstigt att man går och känner sig dålig i en värld som är uppbyggd på prestation, på tanken om att vi måste bevisa för alla andra att vi kan något. Det är få av oss som gör saker utan att visa upp det för andra på ett eller annat sätt, men de som är sådana är jag djupt imponerad och inspirerad av. De som gör saker dem älskar enbart för deras egen skull, utan att någonsin visa upp det för någon annan, för det är inte det som är viktigt; det viktga är att individen själv tycker det är kul och njuter av det i sin ensamhet.
Jag önskar jag var så, önskar jag var opåverkad av min omgivning, men jag börjar bara känna mig mer och mer blottad inför mig själv. Blottad med insikten om att jag inte är någon utan alla som är runt omkring mig och antagligen kommer jag aldrig helt och fullt bli någon utan min omgivning. Jag kommer alltid på något sätt vara granskad och dömd. Och det gör ju ingenting egentligen. Vad som blir problemet i det hela är ju att jag alltid har det i åtanke. De andra.
Det stör mig att jag på något sätt känner att saker inte spelar någon roll om det bara är jag som kommer se det, det gör mig frustrerad att jag känner att jag måste bli bra på saker, det gör mig arg att jag känner att livet är oviktigt om man inte lyckas göra något vettigt med det och det äcklar mig att det jag anser vara viktigt är kopplat med prestation; att göra något bra, vara duktig.
För var dag som går så uppfattar jag att jag känner mig själv mindre och mindre. Vem är jag och vad är jag enbart för att jag tror att andra vill att jag ska vara så? Jag känner mig naken inför ett publikhav, avslöjad. Och på samma sätt klär jag av mig här också, tillåter mig själv att skriva den bistra sanningen, utan att linda in det i metaforer och liknelser.
För det borde inte göra ont mer
Det är för det bästa, för det är det jobbigaste jag genomlidit och det är därför det behövs. Faktumet att det är det sista jag vill är insikten som får mig att välja det. För du slutade bry dig, men jag släppte aldrig taget och det är det som är problemet. För den där tråden som aldrig gick av lyckas styra mitt mående likt någon styr en marionettdocka och därför måste den klippas. Mot all min vilja. För alla andra alternativ får mig att stå och stampa på samma olyckliga ställe i väntan på något som aldrig kommer hända. Det är inte att jag slutar bry mig, det är att jag bryr mig för mycket. För jag är kär i minnet, minnet av en försvunnen tid, men lyckliga gatan den finns inte mer.
Mina mål 2016
• Börja planera
Jag behöver verkligen bli en mer strukturerad människa för att må bra och just nu är jag så långt ifrån detta jag kan komma. Hade alldeles för mycket på en gång förra året, la ner tid på fel saker, blev sen med inlämningar och var för stressad. Vilket hade kunnat motverkas med lite bättre planering. Jag har köpt en almanacka nu, hoppas det hjälper.
• Slösurfa mindre på mobilen
Okej denna punkten vet jag redan nu kommer fungera halvbra, men den hör liksom ihop med punkten ovan. Jag har alldeles för många gånger scrollat igenom instagram för femte gången utan att nya bilder kommit upp eller uppdaterat mystory flödet på snapchat varannan minut utan vidare resultat och detta har tagit så mycket onödig tid från mig. Note to self: lägg undan mobilen när du pluggar ffs.
• Våga drömma
Detta kan ju låta lite lustigt, men för mig är detta oerhört svårt, vilket har med min prestationsångest att göra. Jag får liksom lite panik av drömmar och känner direkt "okej, det kommer aldrig gå ändå så hejdå med den tanken" och det funkar ju liksom inte i längden om man vill nå nån form av lyckligt liv.
• Ta körkort
Låter den tala för sig själv.
• Ta mig tid till det som jag tycker är roligt
Detta har blivit väldigt bortprioriterat på grund av punkt ett och två, tiden har liksom inte räckt till och det är väl främst därför som jag vill bli bättre på att planera.
• Umgås mycket
Ja, med både gamla och nya bekantskaper. I slutet av 2015 blev jag så mycket bättre på detta, vilket jag verkligen vill hålla upp. Efter sommaren när man inte har skolan längre så känns detta extra viktigt; att vårda det man har, men också öppna dörrar till fler.
Ja, med både gamla och nya bekantskaper. I slutet av 2015 blev jag så mycket bättre på detta, vilket jag verkligen vill hålla upp. Efter sommaren när man inte har skolan längre så känns detta extra viktigt; att vårda det man har, men också öppna dörrar till fler.
• Läsa och skriva mer
Rätt simpelt.
Rätt simpelt.
• Ha ordning på mitt rum
En till grej som lätt prioriterats bort i all stress, vilket bara gjort mig ännu mer stressad, då jag egentligen inte alls mår bra om mitt rum inte är städat. Blir att jag stänger dörren och är i andra rum istället, vilket känns rätt trist faktiskt.
• Ta tillvara på nuet och säga ja till det mesta
Denna krockar kanske lite med att bli bättre på att planera, men jag tänker att om man har det rätt strukturerat så blir det kanske lättare att vara spontan och carpa stunden liksom. För att vara ärlig så tror jag att denna punkten har lite o göra med de blandade känslorna kring studenten. Jag vill liksom njuta av allt fullt ut och känna mig lite levande som man så fint säger.
Denna krockar kanske lite med att bli bättre på att planera, men jag tänker att om man har det rätt strukturerat så blir det kanske lättare att vara spontan och carpa stunden liksom. För att vara ärlig så tror jag att denna punkten har lite o göra med de blandade känslorna kring studenten. Jag vill liksom njuta av allt fullt ut och känna mig lite levande som man så fint säger.
• Spara minst 10% av mina inkomster
Rätt så simpelt det med.
• Ta hand om mig själv
Denna tänker jag låta vara odefinierad. Det är ju egentligen hela grejen med alltihop - mål för att må bättre. Och därför är denna punkten den viktigaste, för så länge jag lyckas göra det så kvittar det om jag lyckas nå det andra.
Observera att jag hela tiden skrivit mål och inte löfte. Löften skapar krav och bryts om de inte funkar, vilket lätt leder till motsatt effekt av det man egentligen är ute efter, nämligen misslyckande istället för glädje. Mål är lite mildare, något jag strävar efter, men som egentligen kvittar så länge jag mår bra. Och bra mår ingen människa genom hårda krav och prestationsångest. Var snälla mot er själva!!
Det lite för personliga
Livet tog en vändning och lämnade mig och tryggheten kvar. Försvarsmekanismen har slagit på, sänkt temperaturen på mina känslor, isolerat mitt inre och raderat det blåögda. Och visst är det skönt, skönt att likgiltigt betrakta världen, människorna och livet. Att inte bry sig, inte tro på något, att misstänksamt möta andras blickar och genomskåda lögnen. Visst är det skönt att inte ha kontakt med sina känslor, skönt att veta att ingen kan skada en, att känslospröten är slutna och muren hög. Men långt därinne, bakom isoleringen, så genomskådar jag min egen lögn, långt där inne är jag rädd; skräckslagen för att jag aldrig ska bli densamme igen.
Ja, jag saknar tryggheten. Jag saknar att känslostormande betrakta livet, saknar att känna tilliten, saknar att kunna luta sig mot något, saknar att hoppas och tro på något stort. Jag saknar tiden då ensam inte var starkast.
Men i detta livet är jag åtminstone glad.
Trettioen frågor
1. Var är din mobiltelefon?
Den ligger självklart typ en cm ifrån mig.
2. Var är din andra hälft?
Skulle helst se mig själv som en hel egen person.
3. Ditt hår?
Lite dassigt och tråkigt just nu, men på fredag så blir det blondare och fräshare i alla fall.
4. Ditt humör?
Oerhört trött, ont i halsen och lite feberhängig.
5. Din dagsplan?
Efter jag har svarat på detta så ska jag försöka låta bli att rymma från plugget och istället pumpa ur mig något vettigt. Förhoppningsvis.
6. Det bästa du vet?
Exempelvis: Fredagar, fina ögon, känslan när man lyckas få ihop orden extra bra, att vara kär, de första vår promenaderna, mysa, vara brun, när någon gör något speciellt för en, intressanta människor, bli pillad i håret och kliad på ryggen, långa samtal och hångel.
7. Din dröm i natt?
Var nice, hahah.
8. Ditt livsmål?
Lära mig att få ut så mycket som möjligt av livet och finna glädje i så väl en måndag förmiddag som en lördagskväll. Aldrig sluta vara nyfiken eller fastna i samma hjulspår. Älska och bli älskad.
9. Rummet du är i?
I soffan vid tvn, i vardagsrummet. Just nu lika mörkt som ute, fast rätt mysigt ändå.
10. Din hobby?
Skriva, skratta, umgås, dricka vin, promenera, kreativa saker.
11. Din skräck?
Skrämmer mig att det är så många dagar av ens liv som man inte minns.
12. Var vill du vara om sex år?
Alltså när jag 24 år. Då kanske jag har satt mig i skolbänken igen efter några underbara resor, bor i en större stad och har massa intressanta spännande människor runt omkring mig, fixar roliga fester, går på mysiga middagar och har någon fin att somna bredvid.
13. Var var du igår kväll?
Först på julkonsert med Ida, sen i min säng, skrev en uppgift och övade på ett tal, somnade vid ett kanske.
14. Vad är du inte?
Strukturerad och snabb.
15. En sak du önskar dig?
Att människor kände större empati och kunde sa saker ur fler perspektiv.
16. Var växte du upp?
I en liten tråkig stad i Smålands skogar.
17. Det senaste du gjorde?
Drack kaffe och kollade på julkalendern.
18. Dina kläder?
Ett svart linne med små vita lotusliknande figurer, svart långkofta och de svarta jeansen byttes mot svarta mjukisar när jag kom hem. Svart med andra ord.
19. Vilken låt sätter du på först idag?
Hångellåten med Little Jinder feat. Mauro Scocco eller Satellite med Miriam Bryant, just idag.
20. Ditt/dina husdjur?
Hunden Sirius, som hade diagnostiserats med ADHD om det hade gått.
21. Din dator?
Som används just nu är skolans, tung och klumpig att bära runt på.
22. Något sjukt du gjort den senaste veckan?
Lagt till Justin Bieber i min spellista, vilket är riktigt sjukt om du frågar någon som känner mig.
23. Saknar någon?
Ja, det gör jag. Någon och något och allt däremellan.
24. Din bil?
Har ingen bil och inget körkort heller, dessvärre.
25. Något du inte har på dig?
Sådana där discobrallor skulle jag aldrig ta på mig.
26. Favoritaffär?
När det kommer till klädaffärer så varierar det med kollektionerna.
27. Din höst?
Åh hjälp. Allt från underbar utlandsresa till Kos, krispiga höstdagar, snygga kläder och fina vänner till uppbrott hjärtesmärta och tankekaos. En blandning av det allra bästa och allra sämsta alltså.
28. Älskar någon?
Älskar många.
29. Favoritfärg?
Är svart en färg?
30. När skrattade du senast?
På engelskan när vi gjorde någon konstig intervju och min kompanjon sa roliga saker
31. När grät du senast?
I onsdags i en bil.
Bilder från pinterest.
Det som ännu ligger framför
Jag har aldrig varit någon som levt i drömmar eller strävat efter specifika mål, jag har mer sett det som är här och nu och inte riktigt vågat blicka framåt till något annat; inte vågat kasta mig in i den där diffusa framtidstron i rädsla för att aldrig nå dit. Men det är lättare nu; det gör allt lättare nu. För när det inte går titta i backspegeln eller i nuet utan att fyllas av olustkänslor, smärta och förvirring, så blir framtidsdrömmarna istället för otrygga det stabila i en tillvaro som vacklar. Att blicka framåt och se mig själv i en egen inredd lägenhet i en mycket bättre stad, eller på en strand i ett ännu outforskat land, se mig göra det jag i hemlighet älskar eller se ett klot fyllt av spännande människor, att tänka på livet, på möjligheterna och på det som ännu inte varit; det räddar mig idag. Det får mig inte längre skräckslagen, det skapar en plats att rymma till, en bunker, en trygg hamn.
Bild från weheartit
Stannat på paus
Livet springer ifrån mig, jag försöker axa men hamnar istället huvudstupa i en vattenpöl. Som en fläck på marken, handfallen, andnöd. Stressen kliar i hela kroppen, är som små parasiter som äter upp mig inifrån och jag är för långsam med dödande medel. Jag saknar disciplin, jag har ingen gnista, igen glöd och jag hittar inte tändvätskan. Jag är en eld som aldrig brunnit, aldrig sprakat eller värmt. Jag är bara en hög med pinnar i väntan på förruttnelse.
Kärlek är en känsla, styrka är en kraft
Fast sanningen är att jag är så jävla stark. Jag vet hur det funkar, jag kan ångest, kan klump i magen, tårar bakom locken och smärta i bröstet. Jag vet känslan att vilja dö.
Men detta är fan inte det, detta är en stängd dörr och öppnande av en ny.
För jag vet hur det är att kriga med öppna sår och har lärt mig att det går. För att hugga i mig är som att hugga i sten, det blir bara sprickor från en försvunnen tid.
När man blir till smulor på marken
Kanske hade jag rätt hela tiden, kände av en anledning, det var nog inte bara jag.
För att bryta med någon annan var svårare än att bryta med mig.
I slutändan var det jag som blev bortvald.
I slutändan var jag aldrig viktigare än dem.
I slutändan var jag aldrig viktigare än dem.
Sjunger de för oss?
För jag är som en detektiv som letar spår. Går in på din spellista och trycker play på senast tillagda låtar.
16h sedan står det.
Jag googlar, kollar lyrics och lyssnar, och jag undrar om de på något sätt är till mig, är till oss? Jag undrar om det bara är jag, bara jag som hör och tolkar något som för dig endast är tomma ord och toner.
Men jag hoppas, hoppas och påverkar mig själv att tro att jag är i din tanke, att du hör oss genom dem, som jag hör dig genom allt.
Sanningen är
Sanningen är att det här är läskigt som fan. Det är idag sju månader sedan jag knapprade på tangenterna och fyllde skrivfältet sist och därefter har denna trånga lilla värld kallad min blogg ekat tom och känts falsk och oäkta gentemot min bredare omvärld. Sanningen är att inläggen jag skrev då dolde vad som egentligen var och tillslut gick det inte längre att skriva något annat än tomma inlägg om vad som hänt under min dag; det gick inte längre vara kreativ eller skriva vad som verkligen var sant, gick inte längre vara positiv och hitta på falsk lycka. Mina ord och meningar passade inte längre in i öppna forum utan skrevs i böcker gömda i nattduksbordslådan.
Detta inlägg är ett bevis på att saker är bättre, jag lovade mig själv att här skulle inget skrivas förrän jag kunde stå för det som producerades. Så även om det är läskigt, så är det ett steg.
Jag har funderat på att stänga ner här, öppna nytt och börja om. Men sanningen är att jag fortfarande inte vet vad det är som jag vill förmedla. Faktumet att jag i viss mån mår bättre innebär inte att jag står i en återvändsgränd där jag nu ska gå tillbaka till det gamla, utan tvärtom står jag vid ett vägskäl med stigar som vätter åt alla håll och vilken som för mig är den rätta kan jag inte veta förrän jag utforskat dem. Jag behöver helt enkelt hitta mig själv och vad jag vill innan jag kan gå vidare till något nytt.
Jag tänker inte skriva ett inlägg och berätta om allt som hänt sen sist, vad jag gjort, känt och vad som varit, utan det tänker jag får komma eller också inte komma efter hand. Men kort och gott kan jag väl säga att det varit sju månader bestående av en kamp emot hjärnspöken och inre mörka stormar, sju månader som kryddats med förluster och känslan av ensamhet, som fyllts av hjärtesmärta och av en inre förvirring som fortfarande jagar mig i hälarna. Men jag vill inte leva med allt det i en nattduksbordslåda längre, jag vill inte längre låta ångesten kväva min kreativitet och mina ord, jag vill öppna nästa kapitel. Och det bubblar nu, av frustration och vilja och jag vill försöka nå något bättre, nå någon form av lycka, vad definitionen av lycka nu än kan vara.
Men först av allt så vill jag dra ner mina tonade rutor och andas in frisk luft igen. Känn er välkomna.
tidsbyte
Har knapprat in lösen alldeles för många gånger, tittat längtat och saknat, men sedan lämnat skivfältet tomt ~ Idag när jag gick hem från dansen vid halv sex så var det ljust ute, det har vänt nu. Ja plötsligt har det börjat ljusna. Det är en evig kamp, för även om dygnet inte är evigt svart så har det sina mörka timmar. Men vi går mot sommar och mot värme, mot ljus närpå 24 av 24 timmar ~ Ja, jag hoppas det, jag hoppas jag är som årstiderna och nu byter nyans, går från vintergrå till spirande vår, ja iallafall nästan. Jag vill känna värme igen, och jag gör, så mycket mer än innan. Sen en smäll en tanke ett nederlag, men skillnaden från då till nu är att jag försöker klättra uppåt. Ibland kommer backar och min var ett stup, men plötsligt började ljusstrålarna hitta ner i min avgrund, precis som solen plötsligt lyste upp himmeln vid klockan halv sex idag den nittonde februari. Och oj vad mycket som ändrats från då till denna dag, inget är längre som det var, kanske inte heller jag.
Sirius
Vår nya familjemedlem,
En har lämnat och en har kommit och även om han inte är Flipp, så fyller han på något vänster ändå ut en del av saknaden.
Christmas time
Hoppas er jul varit bra! Min julafton var något av det bättre, fick börja den med min favorit o sen med familj o släkt så som det ska vara. Mat, godis, tomte, klappar, Kalle Anka och slutligen snö; ja den kom tillslut, julmirakel.
om relationer
Bild från när äppelträdet blommade så mycket och fint
Jag är en ganska ångestfylld människa, som har väldigt lätt att tänka och grubbla för mycket, vilket ofta leder till att jag förstorar upp och/eller inbillar mig saker. Något som är väldigt dumt och ofta gör att saker och ting blir fel. Något litet kan bli något stort och helt annat än det egentligen är. Ofta blir allt en röra och tillslut vet jag inte vad som stämmer med verkligheten längre, plötsligt är jag ledsen utan att veta över vad, eller ledsen i onödan, då grejen inte var så stor som den i mitt huvud verkade.
Jag har i mitt liv förlorat många jag stått nära och det har tagit lika hårt på mig varje gång. De jag släpper in i mitt liv släpper jag in till 100%. Jag har aldrig velat ha massa vänner, utan har alltid haft färre och riktigt nära, därför har det alltid tagit hårdare på mig när de försvunnit ur mina liv, just för att jag släppt in dem helt och hållet, blottat allt som är jag och litat på dem till det yttersta. De har alltid tagit med sig en oerhört stor del av mig när de lämnat, vilket fått mig att må riktigt dåligt, fått mig att känna mig tom.
Detta har även givit mig en oerhörd rädsla för att folk ska lämna mig, minsta negativa i relationen och jag bryter totalt, jag tippar på tå och vill att det ska bli bra direkt, för annars kanske den jag gett min andra halva till tar den med sig och försvinner.
Men åh vad detta är onödigt. För något jag lärt mig är att man kan inte förhindra att människor lämnar. Men jag har också lärt mig att de som verkligen älskar en; de lämnar inte. Det är de som inte gör det som lämnar och de behöver man inte i sitt liv ändå.
För ingen behöver människor i sitt liv som inte vill vara där, varken du eller jag. Så var inte ledsen över förlorade relationer, utan glädj dig över de du har kvar, för de personerna som älskar dig på riktigt; de stannar.
ett bra tag sen?
Ja det va det; alldeles för länge sedan jag bloggade. Har hunnit med både varma och kalla dagar, två Ölandstrippar, midsommarfirande, solande o bad i hav, sjö och badtunna, basketspelande, två av fyra veckors sommarjobb, mys med vänner, familj, pojkvän och allt där emellan. O hitills har sommarlovet varit mycket bra, och ännu bättre ska det bli under fem förhoppningsvis soliga veckor!
Förövrigt så har jag idag haft släkt på besök som firat min födelsedag i förskott, imorgon fyller jag nämligen den onödiga åldern mellan sexton och arton, ja fy sjutton , ha-ha ..
↓
"Och den dagen insåg hon. När hon scrollade genom instagram feeden insåg hon det. Hon kommer aldrig bli den hon vill vara. Att de med vackra drag o snygga kroppar, de som har en glipa mellan låren, snygg profil och ögon som gnistrar, de som har något som sticker ut, en personlighet, en gnista, ett engagemang, de som springer en mil eller tar vackra bilder, de är inte hon. Önskar, drömmer, hoppas och försöker, men misslyckas, faller och når aldrig upp till det hon vill vara. Det inser hon. Hon inser att hon aldrig kommer bli som dem, för hon är inte född i deras kroppar med deras själ. Hon har en egen, en med breda höfter o grova ben, en med ett runt ansikte o gråa ögon, en i mängden, en Svensson, blek. Hon är som en eld som slocknat, eller kanske har den aldrig tänts, en eld utan gnista, en eld utan virke. Det inser hon. Hon är hon. Och det skär som knivar i hennes inre, skär ut allt det hon en gång drömde och lämnar ett hål. Ett stort hål av tomhet och det smärtar. Det smärtar att veta att hon ska leva ett liv där hon inte är någon annan än henne själv."
fredags lista
Beroende av:
Träna, mår verkligen inte bra om jag inte rör på mig, varken fysiskt eller psykiskt
Vad behöver du mest just nu:
En stund när jag kommer hem från skolan då jag gör absolut ingenting
Vad tror folk om dig?
Oj svårt, har hört så olika angående detta. Några har trott jag varit världens bitch, andra att jag varit blyg och sen har jag även hört att jag verkar snäll. Sen tror jag många tror jag är lat och dålig på ganska mycket, förutom typ skolan.
Stämmer det?
Den personen som trodde jag var blyg har efter hon lärt känna mig sagt "Det stämde ju verkligen inte" och nej blyg är jag inte! Bitchig är väl alla ibland, men försöker va snäll, så hoppas det stämmer mer haha. Stämmer att jag är dåligt på ganska mycket.
Vad får du oftast komplimanger för?
Mitt hår tror jag
Brukar du skratta för dig själv?
Haha ja, allt för ofta
Vad står det i ditt senast inkomna SMS?
"haa ;)!"
Nästa mål i ditt liv:
Känna mig nöjd med det jag presterar och bli mer envis.
Hur svarar du i mobilen?
"Hej det är jag" eller "Ah hej" typ
Vem ringde dig senast?
Mattias tror jag
Antal timmar sömn inatt:
Typ sju och en halv, för hade sovmorgon
Vad ser du om du tittar mitt framför dig?
Grannens hus
Brukar du komma i tid?
Inte när jag är ledig, hela min familj är tidsoptimister
När mår du bra?
När jag inte har några måsten, när jag får umgås med personer jag trivs med och när våren kommer.
Hur känner du dig nu?
Väldigt stressad pga allt i skolan, ganska nedstämd och ja, inte så bra i allmänhet helt enkelt, just nu känns det dock okej för att det är fredag!
Vanligaste färg på dina kläder:
Svart
Är du aktiv i skolan?
Har oerhört svårt att koncentrera mig och jobba i skolan, flera lektioner kan gå utan att jag ens lyckas börja med ett arbete, något jag hatar för får massa att göra hemma.
Favorit dryck på morgonen:
Mjölk
När brukar du oftast gå och lägga dig?
Ungefär elva/tolv
Är du blyg?
Som tidigare sagt - nej, blir dock ganska tystlåten när jag är bland många tjejer, inte för jag egentligen är blyg, men känner mig lätt obekväm.
Sysslar du med någon idrott:
Nej, om inte dansen räknas vill säga, annars gymmar, simmar, är ute och går/springer jag bara.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Tror man kan känna något speciellt redan första gången man träffar en person, eller att ett utseende kan påverka en, däremot tror jag kärlek kommer när man lärt känna personen.
Är du bortskämd?
Beror såklart på vem man jämför med, men med pengar så är jag inte så bortskämd, däremot kan jag va lite bortskämde med saker mina föräldrar gör för mig, som skjutsa mig typ.
pics. tumblr o weheartit
