Osen en dag började det ta emot att skriva "jag saknar dig" tillbaka.

Mornarna är värst. Vaknar med ångest i hela kroppen efter orolig sömn och splittrade drömmar. Det är som han är min i några minuter varje morgon, tills jag gnuggat sömnen ur ögonen, insett att hans namn inte finns på displayen och inte kommer finnas det heller. Då springer jag in i en vägg. Tappar andan, öm i kroppen, snurr i huvudet, ojämna hjärtslag. Varje morgon densamme lik, med huvudfrågan "varför?".

Jag ligger i en soffa och tittar upp i taket, benet hoppar upp och ner i en spastisk rörelse och magen verkar vilja vända sig ut och in. Runt hjärtat ligger ett segt mörkt moln, som tuggummi har det klistrat sig fast, drar och klibbar i varje del och lungan är en ballong som någon med nål tagit hål på. Tappat andan, tappat matlusten, tappat hjärtat, rakt ner i marken, tio tusen miljoner bitar gånger två. Letar något att laga med, tapetklister, hobbylim, mattlim eller superlim? Tipp-ex som korrigeringsfärg kanske? Stryka över ärren, dölja det hårda svarta på det sköra vita pappret. Vik mig till ett flygplan, ge mig någon typ av vind, brus, nordanvind eller orkan. Låt mig sedan flyga. Bort bort bort, iväg för gott. Kanske är de runt omkring mig, i en bar, nästa jobb eller stad. Klottrar tider i kalendern, boka nu eller nästa dag, träning myskväll te och vodka. Ensam? Pfft inte en enda dag. Skolan samlar högar med damm, natten väntar med alarm, men inte idag imon eller nästa dag, nej för just nu är det soffan och jag. 

 

Vi hjälpte honom där och då, en ensam, gammal, förvirrad man på fel plats i fel stad. Som hundraåringen som hoppade ut ur fönstret och försvann sa vi.