Livet tog en vändning och lämnade mig och tryggheten kvar. Försvarsmekanismen har slagit på, sänkt temperaturen på mina känslor, isolerat mitt inre och raderat det blåögda. Och visst är det skönt, skönt att likgiltigt betrakta världen, människorna och livet. Att inte bry sig, inte tro på något, att misstänksamt möta andras blickar och genomskåda lögnen. Visst är det skönt att inte ha kontakt med sina känslor, skönt att veta att ingen kan skada en, att känslospröten är slutna och muren hög. Men långt därinne, bakom isoleringen, så genomskådar jag min egen lögn, långt där inne är jag rädd; skräckslagen för att jag aldrig ska bli densamme igen.

 

Ja, jag saknar tryggheten. Jag saknar att känslostormande betrakta livet, saknar att känna tilliten, saknar att kunna luta sig mot något, saknar att hoppas och tro på något stort. Jag saknar tiden då ensam inte var starkast. 

Men i detta livet är jag åtminstone glad.