• Är inte rädd för att konfrontera personer som sagt något om mig eller liknade
• Hade så tjocka handleder när jag var liten att det såg ut som jag hade ett gummiband runt handen
• Är lättsårad
• Tycker mer om att umgås med killar än med tjejer 

Hoppas ni hade en bra nyårsafton, för det hade jag minsann!
Tänkte ge er en liten årsresumé i fyra delar, här kommer de tre första månaderna av 2013.

 

Jag vet att ni - liksom jag, hört detta massvis av gånger. Att det blivit tomma, klyschiga fraser, diffusa och allt för uttjatade. Ändå är de så klockrena, så sanna om vi reflekterar över vad de innebär.

 

Det är så lätt att bara låta livet ha sin gång. Låta känslor stanna inom sig och låta ord bli osagda. Fokusera för mycket på allt vi måste göra, istället på det vi vill göra. Lägga energi på småsaker och låta ånger ta upp för stor plats. 

 

 

Min morfar dog i februari, 87 år gammal. När jag säger det får jag ofta höra "Ja men då var han ju gammal iallafall, han fick leva länge". Och visst är det sant; jag vet och känner människor som fått lämna mycket tidigare. Men för mig var hans liv kort. Tog upp knappa 16 år av mitt, enligt statistik, 83 år "långa" liv.  

 

Jag saknar min morfar varje dag och han betöd oerhört mycket för mig. Men jag hade turen att kunna spendera mycket tid med han under den tid han levde. Träffade han varje vecka och i slutet varje dag, till o med hans död delade jag med honom. Jag hann säga allt jag vill säga till honom och jag känner ingen ånger - just därför att jag prioriterade att träffa honom och just därför att jag lät mina känslor bli ord. 

 

Många av er sitter där ute med massa känslor inom er. Vissa med ljusa tankar, andra med mörka. Men vilken typ av känslor det än är så; låt dem inte stanna inom er som en tickandes bomb, påväg att explodera.

 

 De sista veckorna och dagarna i skolan har varit så sjukt roliga, mycket skratt och go stämning, rolig resa till sthlm, mysig avslutningsfest (kommer några bilder i veckan) och mysig o rolig sista dag med klasssen osv. Men ja 

nu är det slut... 

Har gått klart mina tre sista år i grundskolan och det känns så oerhöört skönt, men samtidigt konstigt och ja, sorgligt! Jag kommer verkligen sakna nian - stämningen, vanor som har blivit till, skratt, minnen, stunder och framför allt vissa männsikor! Känns så konstigt att man aldrig kommer behöva gå till den hemska, jobbiga skol-byggnaden, fylld med goa människor som gjort att man stått ut om dagarna liksom. Så ja tack till alla er för denna tiden, utan er hade den varit mer än pain! pussss o massa kärlek till er♥

Detta linne från Weekday, en helt vanlig svart långarmad + öronghängen från Bikbok, var det enda som hängde med mig hem från Sthlm.. Vad hände där liksom? Men vi hade lite för lite egentid tycker jag, behöver alltid tänka länge osv, så mkt jag ångra att jag inte köpte.. 

Hursomhelst så var det förvövrigt jättebra! Hade verkligen skit kul, mest pga av människorna som var med då, museumet och teatern var ju liksom inte det roliga.. hhaha. Känns ganska sorgligt att resan är över faktiskt, nu är det liksom bara sju skoldagar kvar med alla goa, underbart skönt med sommarlov, men sen kommer man ju liksom sakna grejer med nian, människor osv...

Vet inte om ni som jag har tänkt på att det hela tiden känns som tiden går och inga förändringar sker. Att livet liksom rullar ifrån en. Men sen när man tittar tillbaka så blir man förvånad över hur mycket som förändrats.
Över hur mycket man själv föräntrats. 

 

När jag var liten var jag väldigt ordningssam, var lite lill-gammal och väldigt bestämd. Ville jämt vara duktig och gjorde väl inga fel typ, ville alltid vara snäll, försökte ta hand om alla och ville samtidigt fostra lite på alla. Jag var alltid den som skulle prata inför folk, uppträda på varje skolavslutning, jag var utvald klass-stödjare eller vad det hette och hade sjukt mycket press på mig själv inför prov osv - skulle få bästa resultat.

När jag tänker tillbaka på den personen så får jag alltid lite ångest, tänker att jag måste varit väldigt jobbig & skämms över mig själv, eftersom jag var en sådan människa jag själv hatar idag. Men samtidigt var jag mycket gladare under denna tiden och mina kompis-relationer var mycket bättre. Snällare var jag nog med.  

 

I skolan funkar det väl fortfarande bra. Men bryr mig inte ett skit längre. Hade jag inte haft lätt för det så hade mina betyg legat på botten , för plugga har jag varken lust eller ork med. Så himla tråkigt. Detta gör dock att jag är mer avslappnad nuförtiden, ingen press på att vara perfekt. Inga försök på att vara det, på att vara duktig. Det är sjukt skönt att slippa känna den pressen. Att slippa bli ledsen för att man inte presterar till 100% 

Varför jag förändrats med just dessa saker, beror nog på att den personen jag var, är en person som jag skämts över när jag tänkt tillbaka på, som jag skämts över när folk har pratat om och ja, ibland kanske skrattat åt. För ja, jag var ganska klumpig och jag gjorde många konstiga saker, pratade inför folk/tillrättavisade osv. Jag ska inte säga att jag själv inte skrattat åt mig själv och det jag gjorde, faktum är att jag faktiskt gillar att driva med mig själv o saker jag gjort. Men jag vet att jag tänkt att jag i framtiden inte vill titta tillbaka på mig själv och saker jag gjorde och skämmas, och det är nog därför jag förändrats.

Jag trivs med den personen jag är idag och mycket har ändrats, både till det sämre och bättre. Mina kompis-relationer tex har blivit sämre, förlorat många vänner osv. Men det är inget jag är ledsen över, för de jag har just nu är helt underbara, heldre färre och äkta, än många ytliga som jag hade ett tag...
Något som dock är tråkigt är att jag även tappat många intressen. Var väldigt kreativ innan, vilket jag tappat lite, sen typ som att stå på scen, sjunga/prata inför folk osv, sådant tar jag aldrig på mig längre (något jag däremot tycker är skönt och är glad för)

 

Men att jag förändrats betyder inte att jag inte var nöjd med mig själv innan, dock var jag det inte med mitt utseende som yngre. Jag var lite överviktig oså, vilket gjorde att jag alltid kände mig som den fula, snälla kompisen. Jag minns att vi i min klass rangordnade varandra i vilka vi tyckte var snyggast i klassen, som listor liksom. Och jag låg väl alltid i nedre delen av mitten typ. Jag var omtyckt, det var jag, men som vän, alltid som vän, vilket jag aldrig led av.


Jag trodde aldrig att något sådant skulle påverka mig. Jag var ingen person som strävade efter att bli snyggare - jag var ju nöjd med mig själv! Men för ett år sedan ungefär, så kom jag in i en period där jag nästan slutade äta, tränade mycket o ja, jag gick ner över 10kg på bara någon månad. Jag tänkte aldrig på att det hände, hade aldrig en plan på att gå ner i vikt. Men nu i efterhand har jag förstått att det nog satt längre bak i tiden. Till tiden då jag mådde sjukt dåligt över min vikt, tiden som jag grät över den konstant. Just då när jag gick ner var det inte så, var faktiskt nöjd med mig själv och ganska lycklig just då. Det var tiden innan som påverkade. Att gå ner i vikt blev ett steg mot förändring. Ett steg till att må bättre, även om kroppen tog stryk.

Jag har gått upp i vikt igen sen dess, för det blir resultatet av att svälta sig själv och sedan börja äta igen. Men idag kan jag säga att jag är nöjd med mig själv och viktigast av allt - jag är frisk. Jag tycker om att inte se mina revben, eller att det inte gör ont när man går och lägger sig för att man ligger på hårda ben. Det är klart att det går upp och ner! Ibland kan jag titta mig själv i spegeln och tänka "nemen hej snygging" och nästa dag kan jag ligga i sängen gråta och ha ångest för att jag känner mig ful, hata mig själv och bara vilja dö. Men så är det för alla. Man kan inte bli perfekt. För vad är perfekt? Ett ord som inte borde exictera, för vem bestämmer vad som är perfekt? Skönheten sitter ju i betraktarens ögon.

 

 

Detta blev ett väldigt långt inlägg, oplanerat, men orden bara kom...Tror alla förändras när de blir äldre. Går nog inte att undvika. Men man får aldrig glömma vem man var och varför man inte är den personen idag. Ville man förändras eller påverkades man? Var det värt det? Är man den personen man vill vara?

Det finns alltid chans att förändras, se bara till att du mår bra av det! Jag kan ibland sakna den personen jag var, men samtidigt trivs jag så mycket bättre med den jag är idag! Jag ångrar dock inget i mitt liv, för allt har gjort mig till den människan jag är idag, både de pinsamma uppträdanden, pressen, mina ätstörningar osv osv , har gjort mig till mig. Till en person jag (för det mesta) är stolt över att vara! Och det borde ni också vara över er själva, för alla är unika på sitt egna sätt - glöm inte det! 

Och så måste jag såklart säga GRATTIS till er som orkade läsa allt med, är imponerad, haha! xoxo (bilder - här & här)

 

Hej goingar, jag är trött trött trött och har inget vidare kul att skriva.. tror att jag har sommarlov, men nej, har en miljon saker att ta tag i till skolan men orkar inte (skitsamma känner jag), mår hyffsat, tänker inte så mycket utan lever i nån slags bubbla - ganska bekvämt, jag låter som världens mest deprimerade människa när jag skriver detta (är jag inte) och jag är sjukt glad för att solen skiner o att det är ca.20plus grader! Hejhopp

♣ Hur har din dag varit?
Ganska bra faktiskt, har varit trött men annars så!
♣Vad var det konstigaste som hände i helgen?
Blev utskrattade av några random tyskar(?)
♣ Vad skulle du hetat om du inte fått det namn du har nu? 
Tjej - Lovisa, Kille - Albert 
♣ Har du någon fobi?
Sniglar, snor och fötter 
♣ Hur såg du ut för ett år sedan?
För exakt ett år sedan såg jag ut såhär ↓ hahaha

 

Ni vet när man får en sån där klump i magen? En klump av ångest och nervositiet, en klump som inte går att hantera? Det är hemskt när man får en sådan klump av något som man gjort så många gånger förr. När den kommer för att man ska åka och hälsa på mormor. För att man vet att han inte kommer finnas där. Att han inte kommer sitta vid sin stol i köket, eller ligga i sin säng. Att han inte kommer le när man kommer, krama en länge och pussa ens kind.
När man kommer behöva tänka att han är på sjukhuset, för att man inte vågar möta det. Inte vågar inse att han är död. Att morfar inte finns mer. För varje gång man tänker på honom så får man den där klumpen i magen. Panik.

Och sedan ligger man där i sängen. Liggandes i fosterställning, gråtandes tills man inte får nån luft och krafterna tar slut. Kraterna som man hela tiden måste ha. Krafterna som säger till en att man inte kan möta sorgen. Du måste vara stark och behålla krafterna. Du får inte ha den där klumpen i magen, tänk om.
Tänk om jag faller?

Lite bilder som jag hitta i min mobil från Mars förra året, ja den längst ner till höger fick vara med enbart för den är tagen för exakt ett år sedan och pga att den gav mig dagens skratt haha, asså håret?!
Anyway förra året satt vi ute i solen och åt glass och klockan sju på kvällen räckte det att ha endast kofta på sig? Nu - snö och ISkallt, hur kan det vara så stor skillnad? Längtar efter sol och värme nu alltså och barmark, åh vad härligt! Våren får skynda på nu faktiskt, fast i försig vill jag inte ha sommar i Mars och regn hela Juli som det var förra året så kanske bra såhär ändå, vem vet ;)

Har varit tomt här ett tag, ska bättras, puss!

 

Saker jag inte gillar/som gör mig sur:
-  Att det ibland står att man har mindre än noll inlägg på bloglovin fast man inte kan ha mindre än noll inlägg att läsa
-  När min mobil åker ner mellan sängen och väggen
-  "2012 - hästar finns inte, 2013 - hästar finns i allt" så uttjatat och tråkigt 
-  När håret snurrar sig runt mina helix. 
-  Uttrycket "Slå igen sina ljusblå"


Saker jag gillar/gör mig glad: 

-  Lista saker 
-  Att lyssna på "Keep your head up" innan jag somnar
-  Septum 
-  Vara i överläge, eller fördelaktig position som kom upp som synonym när jag kolla efter ett bättre ord
-  Att snapchat'a 

Var inne i Eksjö en sväng i går och träffade Ida senare sen. Skulle varit hos hennes päron för de skulle inte va hemma typ, sen var de det ändå, så vi fick ta oss till åker i stället, sviiiin kallt, men helt klart värt det! 

Var ute o gick innan och ska duscha snart, livet knatar på som man säger.. under dagarna iallafall, när det blir tyst osv är det värre. 

Bilden och rubriken får tala för sig själva, angående resten som hänt sen sist då... pusspuss mina fina!