Ni vet när man får en sån där klump i magen? En klump av ångest och nervositiet, en klump som inte går att hantera? Det är hemskt när man får en sådan klump av något som man gjort så många gånger förr. När den kommer för att man ska åka och hälsa på mormor. För att man vet att han inte kommer finnas där. Att han inte kommer sitta vid sin stol i köket, eller ligga i sin säng. Att han inte kommer le när man kommer, krama en länge och pussa ens kind.
När man kommer behöva tänka att han är på sjukhuset, för att man inte vågar möta det. Inte vågar inse att han är död. Att morfar inte finns mer. För varje gång man tänker på honom så får man den där klumpen i magen. Panik.

Och sedan ligger man där i sängen. Liggandes i fosterställning, gråtandes tills man inte får nån luft och krafterna tar slut. Kraterna som man hela tiden måste ha. Krafterna som säger till en att man inte kan möta sorgen. Du måste vara stark och behålla krafterna. Du får inte ha den där klumpen i magen, tänk om.
Tänk om jag faller?