Vet inte om ni som jag har tänkt på att det hela tiden känns som tiden går och inga förändringar sker. Att livet liksom rullar ifrån en. Men sen när man tittar tillbaka så blir man förvånad över hur mycket som förändrats.
Över hur mycket man själv föräntrats. 

 

När jag var liten var jag väldigt ordningssam, var lite lill-gammal och väldigt bestämd. Ville jämt vara duktig och gjorde väl inga fel typ, ville alltid vara snäll, försökte ta hand om alla och ville samtidigt fostra lite på alla. Jag var alltid den som skulle prata inför folk, uppträda på varje skolavslutning, jag var utvald klass-stödjare eller vad det hette och hade sjukt mycket press på mig själv inför prov osv - skulle få bästa resultat.

När jag tänker tillbaka på den personen så får jag alltid lite ångest, tänker att jag måste varit väldigt jobbig & skämms över mig själv, eftersom jag var en sådan människa jag själv hatar idag. Men samtidigt var jag mycket gladare under denna tiden och mina kompis-relationer var mycket bättre. Snällare var jag nog med.  

 

I skolan funkar det väl fortfarande bra. Men bryr mig inte ett skit längre. Hade jag inte haft lätt för det så hade mina betyg legat på botten , för plugga har jag varken lust eller ork med. Så himla tråkigt. Detta gör dock att jag är mer avslappnad nuförtiden, ingen press på att vara perfekt. Inga försök på att vara det, på att vara duktig. Det är sjukt skönt att slippa känna den pressen. Att slippa bli ledsen för att man inte presterar till 100% 

Varför jag förändrats med just dessa saker, beror nog på att den personen jag var, är en person som jag skämts över när jag tänkt tillbaka på, som jag skämts över när folk har pratat om och ja, ibland kanske skrattat åt. För ja, jag var ganska klumpig och jag gjorde många konstiga saker, pratade inför folk/tillrättavisade osv. Jag ska inte säga att jag själv inte skrattat åt mig själv och det jag gjorde, faktum är att jag faktiskt gillar att driva med mig själv o saker jag gjort. Men jag vet att jag tänkt att jag i framtiden inte vill titta tillbaka på mig själv och saker jag gjorde och skämmas, och det är nog därför jag förändrats.

Jag trivs med den personen jag är idag och mycket har ändrats, både till det sämre och bättre. Mina kompis-relationer tex har blivit sämre, förlorat många vänner osv. Men det är inget jag är ledsen över, för de jag har just nu är helt underbara, heldre färre och äkta, än många ytliga som jag hade ett tag...
Något som dock är tråkigt är att jag även tappat många intressen. Var väldigt kreativ innan, vilket jag tappat lite, sen typ som att stå på scen, sjunga/prata inför folk osv, sådant tar jag aldrig på mig längre (något jag däremot tycker är skönt och är glad för)

 

Men att jag förändrats betyder inte att jag inte var nöjd med mig själv innan, dock var jag det inte med mitt utseende som yngre. Jag var lite överviktig oså, vilket gjorde att jag alltid kände mig som den fula, snälla kompisen. Jag minns att vi i min klass rangordnade varandra i vilka vi tyckte var snyggast i klassen, som listor liksom. Och jag låg väl alltid i nedre delen av mitten typ. Jag var omtyckt, det var jag, men som vän, alltid som vän, vilket jag aldrig led av.


Jag trodde aldrig att något sådant skulle påverka mig. Jag var ingen person som strävade efter att bli snyggare - jag var ju nöjd med mig själv! Men för ett år sedan ungefär, så kom jag in i en period där jag nästan slutade äta, tränade mycket o ja, jag gick ner över 10kg på bara någon månad. Jag tänkte aldrig på att det hände, hade aldrig en plan på att gå ner i vikt. Men nu i efterhand har jag förstått att det nog satt längre bak i tiden. Till tiden då jag mådde sjukt dåligt över min vikt, tiden som jag grät över den konstant. Just då när jag gick ner var det inte så, var faktiskt nöjd med mig själv och ganska lycklig just då. Det var tiden innan som påverkade. Att gå ner i vikt blev ett steg mot förändring. Ett steg till att må bättre, även om kroppen tog stryk.

Jag har gått upp i vikt igen sen dess, för det blir resultatet av att svälta sig själv och sedan börja äta igen. Men idag kan jag säga att jag är nöjd med mig själv och viktigast av allt - jag är frisk. Jag tycker om att inte se mina revben, eller att det inte gör ont när man går och lägger sig för att man ligger på hårda ben. Det är klart att det går upp och ner! Ibland kan jag titta mig själv i spegeln och tänka "nemen hej snygging" och nästa dag kan jag ligga i sängen gråta och ha ångest för att jag känner mig ful, hata mig själv och bara vilja dö. Men så är det för alla. Man kan inte bli perfekt. För vad är perfekt? Ett ord som inte borde exictera, för vem bestämmer vad som är perfekt? Skönheten sitter ju i betraktarens ögon.

 

 

Detta blev ett väldigt långt inlägg, oplanerat, men orden bara kom...Tror alla förändras när de blir äldre. Går nog inte att undvika. Men man får aldrig glömma vem man var och varför man inte är den personen idag. Ville man förändras eller påverkades man? Var det värt det? Är man den personen man vill vara?

Det finns alltid chans att förändras, se bara till att du mår bra av det! Jag kan ibland sakna den personen jag var, men samtidigt trivs jag så mycket bättre med den jag är idag! Jag ångrar dock inget i mitt liv, för allt har gjort mig till den människan jag är idag, både de pinsamma uppträdanden, pressen, mina ätstörningar osv osv , har gjort mig till mig. Till en person jag (för det mesta) är stolt över att vara! Och det borde ni också vara över er själva, för alla är unika på sitt egna sätt - glöm inte det! 

Och så måste jag såklart säga GRATTIS till er som orkade läsa allt med, är imponerad, haha! xoxo (bilder - här & här)