Jag har aldrig varit någon som levt i drömmar eller strävat efter specifika mål, jag har mer sett det som är här och nu och inte riktigt vågat blicka framåt till något annat; inte vågat kasta mig in i den där diffusa framtidstron i rädsla för att aldrig nå dit. Men det är lättare nu; det gör allt lättare nu. För när det inte går titta i backspegeln eller i nuet utan att fyllas av olustkänslor, smärta och förvirring, så blir framtidsdrömmarna istället för otrygga det stabila i en tillvaro som vacklar. Att blicka framåt och se mig själv i en egen inredd lägenhet i en mycket bättre stad, eller på en strand i ett ännu outforskat land, se mig göra det jag i hemlighet älskar eller se ett klot fyllt av spännande människor, att tänka på livet, på möjligheterna och på det som ännu inte varit; det räddar mig idag. Det får mig inte längre skräckslagen, det skapar en plats att rymma till, en bunker, en trygg hamn.