Jag är en ganska ångestfylld människa, som har väldigt lätt att tänka och grubbla för mycket, vilket ofta leder till att jag förstorar upp och/eller inbillar mig saker. Något som är väldigt dumt och ofta gör att saker och ting blir fel. Något litet kan bli något stort och helt annat än det egentligen är. Ofta blir allt en röra och tillslut vet jag inte vad som stämmer med verkligheten längre, plötsligt är jag ledsen utan att veta över vad, eller ledsen i onödan, då grejen inte var så stor som den i mitt huvud verkade. 

 

Jag har i mitt liv förlorat många jag stått nära och det har tagit lika hårt på mig varje gång. De jag släpper in i mitt liv släpper jag in till 100%. Jag har aldrig velat ha massa vänner, utan har alltid haft färre och riktigt nära, därför har det alltid tagit hårdare på mig när de försvunnit ur mina liv, just för att jag släppt in dem helt och hållet, blottat allt som är jag och litat på dem till det yttersta. De har alltid tagit med sig en oerhört stor del av mig när de lämnat, vilket fått mig att må riktigt dåligt, fått mig att känna mig tom. 

 

Detta har även givit mig en oerhörd rädsla för att folk ska lämna mig, minsta negativa i relationen och jag bryter totalt, jag tippar på tå och vill att det ska bli bra direkt, för annars kanske den jag gett min andra halva till tar den med sig och försvinner. 

 

Men åh vad detta är onödigt. För något jag lärt mig är att man kan inte förhindra att människor lämnar. Men jag har också lärt mig att de som verkligen älskar en; de lämnar inte. Det är de som inte gör det som lämnar och de behöver man inte i sitt liv ändå.

 

För ingen behöver människor i sitt liv som inte vill vara där, varken du eller jag. Så var inte ledsen över förlorade relationer, utan glädj dig över de du har kvar, för de personerna som älskar dig på riktigt; de stannar.